Nu när den algblommande
Östersjön mest liknar ärtsoppa ska kuttingen
vändas och folkhemmet bli grönt. Det slog statsminister
Göran Persson fast i sitt årliga tal i Björkvik.
Politik för ett grönt folkhem – som dessutom sätter
kampen mot arbetslösheten allra högst – ack, om
det ändå vore verklighet med en sådan socialdemokrati!
Att orera vackert om miljö är
lätt. Men att koppla orden till en konsekvent politik
verkar svårare. Å ena sidan säger statsministern
att miljötänkande måste spänna över
energipolitik, transportpolitik, slutna kretslopp, att ta
tillvara ändliga resurser, forskning, utbildning och
internationellt samarbete. Å andra sidan tycker han
att det är toppen om folk köper fler bilar och handlar
nya möbler på Ikea – för det sätter fart
på ekonomin och skapar nya jobb. Men det är inte
riktigt så enkelt som Persson låter påskina,
och inte heller räcker det att odla lite raps eller annat
på de svenska åkrarna för att åstadkomma
alternativa bränslen till trafiken. En omställning
till biobränslen är visserligen nödvändig
– men det räcker inte.
För att ta miljötänkandet
på verkligt allvar måste vi ha miljöglasögonen
på oss hela tiden. Inte ta på dem när vi
pratar om Östersjön och av dem när vi applåderar
konsumtion-av vadsomhelst-tillväxt. Utan tanke på
varans material eller vad som i slutändan hamnar på
soptippen och vad det får för följder.
De exempel på positiv konsumtion
vi nämner bör ju i konsekvensens namn handla om
närproducerat och ekologiskt medvetet. Hur ska vi kunna
konsumera ständigt nya bilar och samtidigt begränsa
uttaget av ändliga resurser? Oavsett vad katalysator
och bränsletyp kan åstadkomma så byggs ju
själva bilen i sig av – ändliga metaller. Och att
Ikea-möbler byggs i olika delar av världen och transporteras
långa sträckor – även det måste ju problematiseras.
Liksom hur mycket vi egentligen kan kosta på oss att
resa, oavsett om det gäller jobb eller nöje, sett
till genuin miljöhänsyn. I dag är det i de
allra flesta fall dyrare att resa och transportera gods med
ett miljövänligt tåg än med bil, lastbil
eller flyg. Det om något är ett exempel på
hur ihålig den gröna retoriken är.
Just nu håller den svenska regeringen
på att utreda hur mycket det kommer att kosta Sverige
att hantera klimatförändringarna och deras konsekvenser.
Utredningskrut som i stället borde läggas på
att se vad som måste förändras för att
inte åstadkomma klimatförändringar. Persson
har något på tungan när han nämner energi-
och transportpolitik. Här behövs ett djuplodande
nytänkande – som inte räds ännu högre
el- och bensinpriser, som inbegriper personliga ransoneringskort
för konsumtion av icke förnyelsebar energi (se Andreas
Malms kolumn på DN Kultur 28 juli), som ifrågasätter
produktions- och konsumtionsmönster och de transporter
de ger upphov till.
Miljö- och arbetarrörelsen
borde kunna gå hand i hand i ett ifrågasättande
av ett ekonomiskt system som skapar allt högre arbetslöshet,
löneklyftor – och onödiga transporter. Kraven på
att behålla jobben i det egna landet bör kopplas
till att varor måste produceras närmare konsumenterna.
Det handlar inte om att vrida utvecklingen tillbaka. Det handlar
om att betala priset för ett verkligt grönt folkhem.
Om inte, har vi bara ärtsoppa, storm och svavelsunk att
lämna över till nästa generation.