När krypskyttetornen
monterats ned, vägspärrarna röjts bort och
de tegelborgar som kallas bosättningar jämnats med
marken kommer barnen i Rafah äntligen att kunna springa
ner till stranden, rakt ut i vågorna. Böndernas
oliv- och citrusträd kommer att kunna gro när inga
bosättare längre finns där för att bränna
upp dem. Invånarna i den instängda byn al-Mawasi
får till sist öppna sina hem för släktingar
och vänner, flickorna i Jabaliya kan gå till skolan
på morgonen utan att förlora ett öga på
vägen, inga arméer av bulldozers rullar längre
in på natten och schaktar bort hela kvarter i närheten
av bosättningarna så att tusentals står utan
hem när solen går upp.
Detta är en befrielse. En liten,
men dock en befrielse.
För första gången
någonsin under den 38-åriga ockupationen avvecklas
kolonier.
Det skulle aldrig ha hänt av
sig själv. Inget i närheten av detta åstadkoms
under alla år av förhandlingar – de resulterade
inte i en enda stängd bosättning – och om den sionistiska
rörelsen själv fått bestämma skulle Gaza
vid det här laget bara bestå av ”judiska samhällen”.
När Ariel Sharon tillträdde som president svor han
på att ”Netzarim är en lika viktig del av
Israel som Tel Aviv”.
Det som tvingat Israel att ge upp
är den aldrig sinande väpnade kampen. Med de ständiga
kulorna och amatörraketerna mot bosättarnas väggar,
de evigt uppfinningsrika infiltrationerna, de hemmagjorda
minorna som sprängde världens säkraste stridsvagnar
blev priset för att skydda de 8000 bosättarna till
sist för högt. Intifadan i Gaza har varit mer ihållande
och intensiv än någonstans på Västbanken,
och liksom i södra Libanon har det, efter en enorm kollektiv
självuppoffring, gett resultat. När de väpnade
fraktionerna i Gaza nu tar åt sig äran för
reträtten har de – rent kausalitetsmässigt – rätt.
Att påstå något annat är att hänge
sig åt illusioner.
??Det hindrar inte att Sharon, när
han väl svalt det sura äpplet, också har försökt
matsmälta det till en segermåltid; han har försett
eftergiften med tusen baktankar. En ensidig utrymning av Gaza
är tänkt att uppfylla en rad gamla mål: Israel
ska ensamt kunna dra gränser utan att behöva vidtala
några araber, ansvaret för palestiniernas extrema
fattigdom ska dumpas på dem själva och de ska bli
fullt upptagna med interna stridigheter i detta lilla fängelsehörn
av sitt land, den judiska majoriteten i den sionistiska entiteten
ska säkras, Gaza slutgiltigt separeras från Västbanken
och – viktigast av allt – uppmärksamheten avledas från
muren, de växande bosättningsblocken och den accelererade
etniska rensningen av Jerusalem.
Allt detta hoppas Sharon att evakueringen
ska ge i utbyte. Om den verkligen gör det är en
annan sak. Det beror i stor utsträckning – i synnerhet
vad gäller uppmärksamheten – på hur omvärlden
agerar. För Sveriges del har glädjande nog biståndsminister
Carin Jämtin, som tycks vara den första minister
sedan Sten Andersson som på djupet förstått
vad som händer i Palestina, infört en ny ton i Mellanösternpolitiken:
i måndagens DN hävdade hon och Laila Freivalds
att utrymningen måste gå vidare till samtliga
ockuperade områden i deras helhet.
Vi ska inte låta Sharons agenda
styra vår inställning till Gazautrymningen. Vi
ser den som en liten delseger i en stor drabbning, lär
oss att det sionistiska projektet kan betvingas, firar med
de palestinier som ser flyttlassen rulla och stämmer
in i parollen:
”I dag Gaza, i morgon Jerusalem”.