Om sport och idrott har sagts mycket i Arbetarens spalter, bland annat om nationalism, rasism och feminism. Sport och politik har hur man än försökt förneka det under historiens gång hur många anknytningspunkter som helst. Svarta män icke önskvärda på prispallen som orsakade skandal med sina framgångar (OS i Berlin 1936) eller svarta män med […]
Om sport och idrott har
sagts mycket i Arbetarens spalter, bland annat om nationalism,
rasism och feminism. Sport och politik har hur man än
försökt förneka det under historiens gång
hur många anknytningspunkter som helst. Svarta män
icke önskvärda på prispallen som orsakade
skandal med sina framgångar (OS i Berlin 1936) eller
svarta män med knutna, behandskade nävar i skyn
som orsakade lika mycket skandal över trettio år
senare (Tommie Smith och John Carlos, OS i Mexiko 1968) är
bara två exempel på att det inte hjälper
att sopa fakta under mattan. Tidskrifter som Mana och Bang
har berört ämnet, tidigare ändå betraktat
som en ganska marginell fråga för vänstern.
Senaste numret av Kvinnovetenskaplig tidskrift (1/2005) diskuterar
forskning kring idrott och genus. Birgitta Fagrell har kunnat
konstatera att kvinnokroppen helt enkelt förknippas med
svaghet, feghet och rädsla, redan av barn i sjuårsåldern.
Detta dunkas in med varje bollstuds i skolgymnastiken – idealbilden
av den smidiga, lätta unga flickan får vi nog alla
upp på näthinnan när vi tänker efter.
Alltid fanns det väl någon tjockis eller vild pojkflicka
som inte fann behag i gymnastiklärarinnans kritiska blick.
Hockeyskandaler och hjältebilder där nationen helt
enkelt måste symboliseras av en manlig atlet – se där
idrottens kön på en silverbricka!