Jag kan inte låta
bli att slå på CNN om och om igen, var tionde
eller femte minut, för att se om något nytt har
hänt. Limmet från alla år av förhoppningar
fäster mig vid rutan: nu ska det äntligen hända!
Bosättningar ska tömmas. Den här gången
ska de inte byggas ut, de ska för första gången
förstöras – detta som alla som rest med öppna
ögon på de ockuperade områdena har fantiserat
om.
Men det är något annat
som visas.
CNN filmar soldater som talar lugnt
med bosättare. Soldaterna tröstar bosättarna
som inte vill lämna sina hem, lägger armarna om
dem och faller själva i gråt. De förrättar
bön tillsammans. Soldaterna hjälper till att packa.
Bosättarna själva utsöndrar en aldrig sinande
flod av tårar och skriker ut sin gränslösa
förtvivlan; det vimlar av utsatta små barn. De
som gör motstånd övermannas med silkesvantar
– inför operationen har de israeliska soldaterna genomgått
”sensitivity training”, alltså träning
i att behandla människorna med maximal känslomässig
inlevelse och fysisk mjukhet – innan de sätts på
väntande bussar, många av dem på väg
till bosättningar på Västbanken.
CNN visar allt detta, hur den israeliska
armén kramar ut 8000 bosättare från Gazaremsan.
Jag börjar äcklas.
Mellan januari och oktober förra
året revs i genomsnitt 77 palestinska hus varje månad
i det hypermiserabla flyktinglägret Rafah, som hittills
legat instängt bakom bosättningarna i södra
Gazaremsan. Ytterligare 13000 palestinier sällades under
bara denna period till de tiotusentals Rafahbor som fått
sina hus förstörda sedan år 2000. När
de monstruösa Caterpillar-bulldozrarna brakade in i kvarteren
nattetid fick familjerna i bästa fall några minuter
på sig att samla ihop sina barn och springa så
snabbt de kunde från de vinande kulorna.
Tröst? Hjälp att packa?
Bussar, lyxhotell, ”sensitivity training”, miljoner
kronor i kompensation? Hahaha ett sånt dåligt
skämt – men desto allvarligare: lika löjligt otänkbar
var, under de här åren av massförstörelse
av redan en gång fördrivna människors provisoriska
bostadsområden, att världsmedia skulle dyka upp
med alla sina kameror och korrespondenter.
Eller ta Netzarim, den sista kolonin
i Gaza som
evakuerades: den har ensam krävt
114 palestinska liv under de senaste fem åren. Vid Netzarims
portar utspelades sig under intifadans första veckor
de massakrer på obeväpnade palestinier – det var
här tolvårige Mohammed al-Dura sköts till
döds i sin pappas armar – som var avgörande för
upprorets utveckling. Området runt Netzarim var en gång
Gazaremsans vackraste, med mjuka sanddyner och lundar av fruktträd:
den förvandlades till en slaktbänk, så gott
som allt odlat har utplånats, människorna i de
närmast liggande bostadsområdena har inte kunnat
gå upp på sina tak på fem år av rädsla
för beskjutning från bosättarna och deras
soldater.
Om Gazas palestinier ändå
fått en promille av den empati per capita som CNN och
annan västerländsk media nu baddar bosättarna
med! Eller om historien åtminstone berättades så
här i efterhand, för att sätta gråtandet
i någon slags relief! Men vissa tårar väger
guld, andra ingenting.
Dramaturgin fyller ett syfte. Det
är Sharons. Utrymningen av Gaza ska framstå som
en så upprivande händelse i den judiska statens
själ att tanken på en evakuering av bosättarna
på Västbanken ska begravas: om det gör så
här ont att flytta 8000, hur ska det inte kännas
att flytta femtio gånger fler?
Såvida inte hela historien om
lidandet på de ockuperade områdena berättas.