Jag har just gjort intervjuer
och plåtat för två reportage, i det lilla
samhället Krokstrand. På väg tillbaka till
bilen inser jag: jag fotade två killar uppe i berget,
fäktandes med svärd, och jag fotade två tjejer
när de satt vid köksbordet och gjorde – ingenting.
Jag vänder om och erkänner för tjejerna att
jag fallit i gropen att porträttera män som aktiva
och kvinnor som passiva. De svarar: ”Vi är väldigt
bra på att klättra i träd.”
Bilderna på tjejerna i den gamla
eken blev toppenbra!
Att bli feminist handlar i mångt
och mycket om att få upp ögonen för hur verkligheten
ser ut. Ett exempel är att bilder på aktiva män
och passiva kvinnor sköljer över oss dagligen, och
vi blir så vana vid det att vi inte ens ser det. Och
när vi får chansen att skriva eller fotografera
själva faller vi antagligen in i samma mall. Vi gör
som andra – vi skapar kön.
Ett av de bästa sätten att
få upp ögonen, förändra sitt eget beteende
och inte minst få kunskap och mod att ställa krav
på omgivningen är att börja titta på
sitt eget liv tillsammans med andra kvinnor. De många
små episoder där kön skapas i vår vardag
utgör ett mönster. När vi berättar om
dem för andra, som lyssnar och berättar sina egna
episoder, framträder mönstret plötsligt tydligt
för oss. Vi drar samhällspolitiska, feministiska,
slutsatser utifrån erfarenheterna i våra liv.
På så sätt kan vi
också lyfta skulden från våra egna axlar
– det är inte just vi som betett oss fel, vi har blivit
uppfostrade till att till exempel vara passiva, till att göra
kön på just det sättet.
På 1970-talet jobbade den feministiska
rörelsen mycket med att titta på det självupplevda
– de skapade medvetandehöjande basgrupper. Metoden har
levt kvar in i vår tid, inte minst inom rörelsen
för feministiskt självförsvar.
När jag läser Liza Marklunds
och Lotta Snickares Det finns en särskild plats i helvetet
för kvinnor som inte hjälper varandra kommer jag
att tänka på basgruppens metod. Medan författarna
samlat fakta om hur kvinnor och män behandlas i Sverige,
vilka resurser de får/inte får och vad det får
för konsekvenser, har episod efter episod ur deras egna
liv, där kön skapas, dykt upp. Verkligheten beskrivs
inte bara utifrån den egna vardagen – men inte heller
bara utifrån torra faktauppgifter. De två möts.
Det som forskarna kunnat mäta i samhället har Liza
och Lotta mött i sina egna liv. Som läsare frågar
man sig naturligtvis: men jag då, vilken verklighet
har jag mött?
Första dagen i teatergruppen
som ska sätta upp Hilmaspelet. Vi ägnar en hel förmiddag
åt presentation. Jag är bland de sista i rundan
och hinner lägga märke till att alla männen
tar god tid på sig, en halvtimme eller mer. De flesta
kvinnorna säger bara sitt namn och något i stil
med att ”detta ska bli kul”.
Jag sitter och irriterar mig på
männen. Varför tar de så stor plats? Fast
samtidigt: det de berättar är inte ointressant.
När turen kommer till mig tänker
jag att detta är teater. Min roll är en man. Så
jag sätter jag mig bredbent, börjar prata hälften
så långsamt som jag brukar, med min djupaste röst,
och improviserar ihop en lång utläggning om hur
jag ser på teater som politiskt uttrycksmedel. Jag förvånar
mig själv – för jag inser att det jag har att säga
låter vettigt. Jag tog inte bara plats, jag bjöd
på mig själv också. När jag trodde att
jag var man.
Att bara bli medveten om genushierarkier
räcker förstås inte – de måste förändras
också. Liza Marklund och Lotta Snickare bygger en stor
del av sin bok runt ett minfält de tycker sig se utkristalliserat,
utifrån sin feministiska medvetenhet. Som kvinna handlar
det om att skaffa sig redskap för att rita kartan över
det minfält hon själv omges med. Minorna kan dock
inte alltid undvikas – när en underordnad grupp verkar
på den överordnade gruppens villkor, till exempel
i arbetslivet, måste minorna obönhörligen
brisera ibland. Men då kan vi lära oss att hantera
det, framför allt genom att ha feministiska nätverk
att luta oss tillbaka på. Och de kvinnor som inte hjälper
varandra – de får en särskild plats i helvetet.