Denna vecka firar fackföreningsrörelsen
Solidaritet 25-årsminnet av de dramatiska dagarna i
augusti 1980. Då var världens blickar riktade mot
fabriksgrindarna vid Leninvarvet i Gdansk vid den polska östersjökusten.
Med en mustachprydd elektriker, Lech Walesa, i spetsen utmanade
varvsarbetarna det polska systemet och ytterst ett helt imperium.
Detta var under det kalla kriget och oron var stark för
att efter Budapest 1956 och Prag 1968 skulle ett nytt dystert
namn skrivas in: Gdansk 1980. Men polackerna och hela världen
drog den 31 augusti 1980 en lättnadens suck.
Den polska regeringen skrev under
ett historiskt avtal där inne på varvet; Solidaritet
erkändes som fackförening och fick rätt att
organisera sig utanför det statsbärande partiets
kontroll. Det polska kommunistpartiet hade nu officiellt gett
upp maktmonopolet.
De kommande månaderna skulle
medlemsantalet i Solidaritet snart gå förbi medlemsantalet
i de kommuniststyrda organisationerna och räknade uppemot
tio miljoner medlemmar, men den 13 december 1981 var dubbelmaktens
smekmånad över. General Wojciech Jaruzelski utfärdade
krigstillstånd och upprättade ett militärkommunistiskt
styre. Än i dag bedyrar Jaruzelski att han tog makten
för att undvika både ett polskt inbördeskrig
och en sovjetisk invasion. Men trots repressionen fortsatte
de polska arbetarna att organisera sig i det nu underjordiska
Solidaritet.
Våren 1989 tvingades regimen
inleda rundabordssamtal och helt odramatiskt avvecklades sedan
det kommunistiska system som påtvingats polackerna genom
Röda armén och dess redskap, den så kallade
Lublinkommittén, 1945. Vid de första fria valen
sommaren 1989 vann Solidaritet alla utom ett av de mandat
som stod på spel.
Augustidagarna 1980 möjliggjordes
av en rad faktorer. Polen var i ekonomisk kris och kommunistpartiledaren
Edward Gierek, som tagit över efter arbetarrevolten 1970,
hade förlorat sin popularitet. De intellektuella hade
under senare delen av 1970-talet byggt allianser med arbetarna
och det katolska Polen kände en nyvaknad nationell stolthet
sedan polacken Johannes Paulus II blivit påve 1978.
Solidaritet var en bred rörelse och det förklarar
också hur rörelsen, speciellt under Jaruzelskis
diktatur, kunde backas upp av alla från höger till
vänster. För USA:s dåvarande president Ronald
Reagan och den brittiska premiärministern Margaret Thatcher
handlade det om att besegra Sovjet.
För vänstern och arbetarrörelsen
var Solidaritet en symbol för en fri och kämpande
fackförening, en symbol som hade lyskraft från
de brasilianska metallarbetarna i São Paulo till filippinska
fabriker i Manila.
I Sverige utvecklades en mäktig
solidaritetsrörelse. I tusental gick vi till polska ambassaden
vid Humlegården i Stockholm, pengar samlades in, tryckpressar
smugglades till Polen och fängslandet av fackligt aktiva
möttes med otaliga protestbrev. Det var en av få
frågor där alla i arbetarrörelsen var eniga;
socialdemokrater, de tongivande inom dåvarande vpk,
syndikalister, maoister och trotskister.
I dag är detta historia. Sammanträdesrummet
på varvet i Gdansk har blivit museum. Solidaritet fragmentiserades
snabbt efter segern. Kommunistpartiets arvtagare, SLD, har
fört Polen in i EU och anslutit Polen till USA:s krig
i Irak. I stället för reformering av socialismen
fick Polen en kapitalistisk chockterapi som skapade skarpa
klassklyftor vilka består än i dag. Och när
val hålls den 25 september tyder allt på att SLD
förlorar makten och att högerpartier, inklusive
den reaktionära klerikala extremhögern, kommer att
gå starkt framåt.