När Jonas Söderqvist och
Oskar Sjödin hade gjort klart sin dokumentär om
EU-toppmötet i Göteborg, Hotet mot demokratin, började
de se sig om efter ”något annat som var viktigt”
och som de kunde göra en film om. Valet föll på
asylpolitiken.
– Det är en bortglömd fråga
som inte behandlas på ett bra sätt av massmedia.
Antingen talar man om ekonomiska flyktingar som kommer hit
och är tärande för ekonomin eller också
handlar det om människor som är offer, aldrig om
vilka de här människorna är eller vad de går
igenom, säger Oskar Sjödin.
Nålsögat är en passande
titel. Av de 31355 personer som sökte asyl 2003 förklarades
647 vara flyktingar. De senaste åren har antalet asylsökande
sjunkit stadigt – förra året registrerades 23161
asylsökande, hittills i år 10774.
– Man märker verkligen att de
hårdare signalerna från myndigheterna har haft
genomslag på flyktingströmmen, säger Oskar.
Filmen är en berättelse
om några av de människor som döljer sig bakom
statistiken. Kameran följer fyra personer som alla, fast
på väldigt olika sätt, påverkas av hur
asylpolitiken ser ut.
Flyktinggömmaren Erik som är
engagerad i nätverket Ingen människa är illegal
och vars mobiltelefon är en bostadsförmedling.
Dijana från Bosnien som lämnade
Sarajevo 1992 och fortfarande befinner sig på flykt,
gömd på en ö på västkusten undan
hotet om utvisning.
Asylsökande Ani som är rom
och lämnade Skopje i Makedonien efter att hans fru Ilmije
blivit brutalt våldtagen av flera män i parets
sovrum. I flera år har Ani ägnat all sin kraft
att försöka förmå sin djupt deprimerade
hustru att inte ta livet av sig, men när Jonas och Oskar
möter honom orkar han inte längre. Ilmije mår
väldigt dåligt och är intagen för psykiatrisk
vård.
Nålsögat följer även
Bosse, en handläggare på Migrationsverket vars
namnteckning antingen betyder förtvivlan eller framtid
för dem som öppnar beslutkuverten från myndigheten.
Att spela in en film som Nålsögat
var inte lätt. Researcharbetet inför filmen var
början på en resa rakt ner i ett osynligt flyktinghelvete
där traumatiserade människor gömmer sig för
myndigheterna och fortsätter att leva under förtryck
även i sitt nya land. De lever under hård psykisk
press i väntan på ännu ett besked om uppehållstillstånd,
utnyttjas på den svarta arbetsmarknaden och saknar tillgång
till ordentlig sjukvård.
Vissa får till slut uppehållstillstånd
av humanitära skäl, men först sedan de blivit
så sjuka av ovissheten att det inte längre är
”humant” att skicka tillbaka dem till sina hemländer.
– Jag ser inte poängen med asylsystemet.
Vi har demografiska problem i Sverige samtidigt som vi har
de här människorna som kan och vill arbeta. Men
i stället bryter vi ned dem till den grad att de i princip
blir handikappade innan vi ger dem uppehållstillstånd,
säger Oskar Sjödin och berättar att han blev
förvånad över hur verkligheten ser ut både
för flyktingar och för dem som har hand om deras
ärenden.
– Jag är en vit svensk medelklass-snubbe
från en småstad och som sådan kommer man
inte i kontakt med flyktingar och asylpolitik. Man lever kvar
i föreställningar och mytbildningar om hur det fungerar
och litar på att statsapparaten sköter sig i de
här frågorna. Jag personligen är väldigt
osäker på att de gör det.