Vi älskar Sverige. Det kunde
man läsa på affischer ovanför, under och vid
sidan av Fredrik Reinfeldt på moderaternas stämma
förra veckan. Vi älskar Sverige. Allt enligt kampanjen
”De nya moderaterna”. Långt borta tycks forne
m-ledaren Carl Bildts kärleksaffär med omvärlden,
eller Bo Lundgrens entoniga hänvisning till EU.
Att Sveriges historia det senaste
århundradet i stort sett består av en stark arbetarrörelse
och socialdemokratiskt regeringsinnehav tycks inte bekymra.
Är man konservativ så är man. Moderaterna
älskar i alla fall Sverige.
Moderaternas förvandlingsakt
har diskuterats och analyserats på bredden och tvären,
men det var något med den där affischen som sammanfattar
vår tid på ett obehagligt sätt. Lite enkel
nationalism. Vad annars för politiskt budskap ska man
lägga in i parollen? Att man inte ska skräpa ner
i naturen?
I SVT:s partiledardebatt i söndags
gick partiledarna fullständigt loss på temat. Maud
Olofsson uttryckte sig lite mer poetiskt: Jag vill se Sverige
blomstra. Men då är hon också den som säger
Sverige och svenska absolut flest gånger under debatten.
Lars Leijonborg, som står på flest populistmandat
i oppositionen, talar gärna om den svenska skolan, det
svenska biståndet och den svenska historien.
Naturligtvis kontrar motståndarna
med internationell solidaritet, stärkt FN, gränsöverskridande
fackligt samarbete, förtätade kontakter med progressiva
rörelser i Syd, globaliseringsrörelsen och arbetarrörelsens
behov av internationalisering?
Nej. De kontrar med den svenska modellen
och det svenska folkhemmet.
Och om någon undrar vari exakt
den svenska modellen består var Lars Ohly extra tydlig:
en fredlig arbetsmarknad och en återhållen lönebildning.
Den annars så utstötte kommunisten var plötsligt
bäst i Perssons klass.
Den svenska modellens – eller det
svenska folkhemmets – förvandlingsakt har också
analyserats på bredden och tvären. Allt medan socialdemokraterna
regerat på i ensamt majestät. Därför
har Allians för Sverige (jo, de heter så!) tyvärr
rätt i delar av sin kritik: Det är redan si och
så med ersättningsnivåerna inom våra
trygghetssystem. Det är helt godtyckligt vem som får
vara långtidssjukskriven och vem som blir hänvisad
till förtidspension. Rehabiliteringen av sjuka lyser
med sin frånvaro. Löneutvecklingen för kvinnor
inom offentlig verksamhet är usel. Dessutom hjälper
det inte dessa grupper att taket höjs i socialförsäkringarna,
inom en del yrkesgrupper är det så långt
som 10000 kronor upp till taket redan i dag, före höjningen.
Efter att Allians för Sverige
släppt ut vit rök ur skorstenen inför den församlade
journalistkåren i Bankeryd förra veckan fick Göran
Persson äntligen luft. Nu får vi den debatt vi
vill ha. För den reaktionen kan man bara varna. Det betyder
att socialdemokraterna ska framstå som hjältar
när de står fast vid det redan låga golvet
på 80 procent i stället för att lägga
nytt.
Och minns det enda socialdemokratiska
vallöftet från förra valrörelsen: Att
inte sänka skatterna – klart brutet.
Två saker träder fram som
pedagogiska utmaningar inför valet så här
långt: Att inte låta sig luras av Perssons och
Reinfeldts gemensamma vinn-vinn-upplägg, och att ständigt
själv lägga till ett internationalistiskt perspektiv
på såväl global som lokal fördelningspolitik.