I lördags talade Lars Ohly på
Sergels torg i Stockholm, inför mellan 5000 och 6000
deltagare
i den stora manifestationen för
flyktingamnesti.
”Vi ger inte upp!”, sade
han, och det var svårt att inte tolka det som ett krav
mot regeringen i de budgetförhandlingar som då
fortfarande pågick. Utan amnesti ingen budgetuppgörelse.
Men i tisdags gav partiet ändå
upp. ”Vi erkänner. Vi lyckades inte”, skriver
partiföreträdarna Lars Ohly, Ulla Hoffmann och Kalle
Larsson i ett ovanligt uttalande. Partiet ställer sig
bakom budgeten trots att regeringen inte vikit en tum i frågan
om amnesti.
Må så vara. Det är
en, sett ur vänsterpartistiska ögon, hyfsad budget
med satsningar på offentliga sektorn och sysselsättning.
Det är inte heller första gången vänsterpartiet
viker sig i en budgetförhandling, vilket åtminstone
delvis kan förklaras av att partiet inte har så
mycket att hota med; att stödja en borgerlig budget vore
förstås otänkbart.
Men det märkliga med denna förhandling
är att vänsterpartiet gav upp långt innan
miljöpartiet kastat in handduken. Språkröret
Maria Wetterstrand uttrycker djup besvikelse över vänsterpartiet.
– Jag tycker att de har släppt
frågan alltför lättvindigt. De har inte bidragit
till att frågan förts framåt. Det är
jag väldigt besviken på, sade hon till Sveriges
Radio.
Hennes version är kanske överdriven,
partitaktisk, men ett faktum är oomtvistligt: Vänstern
vek ner sig först. Ännu vid denna tidnings pressläggning
i tisdags kväll håller miljöpartiet amnestiflaggan
högt: ”Jag tror att vi kommer att hitta en lösning”,
sade det andra språkröret Peter Eriksson.
Vänsterpartiet brukar ibland
utmåla sig som även en utomparlamentarisk aktör,
som vill vara nära de sociala rörelserna. Inte minst
i ljuset av detta är partiets agerande sorgligt. För
lördagens protestdag måste ses som en stor framgång.
Omkring 20000 människor deltog i manifestationer för
flyktingamnesti på 27 orter. Om dessa inte imponerade
på Göran Persson borde de åtminstone ha gett
mer råg i ryggen på vänsterpartiets förhandlare.
Oroligt frågar man sig: Försöker
vänsterpartiet visa sig ”regeringsdugliga”?
Går ministerposter efter nästa års val före
politikens sakinnehåll?
För sakskälen för en
flyktingamnesti kvarstår. Amnestin är inte bara
en humanitär åtgärd för att skänka
nya liv till tusentals kränkta flyktingar. Det är
också det mest förnuftiga i en situation där
Utlänningsnämndens gamla försyndelser hotar
att dränka det nya, förhoppningsvis rättssäkra
systemet för asylprövning som träder i kraft
den 31 mars 2006.
Trots vänsterpartiets vekhet
bör vreden i första hand riktas mot socialdemokraterna
och moderaterna, som i sin egen Allians för Sveriges
omänskliga flyktingpolitiks bevarande i onsdags – också
det efter denna tidnings pressläggning – förmodligen
såg till att rösta ner fempartimotionen om flyktingamnesti.
I sitt tal på manifestationen
i Uppsala satte ärkebiskop KG Hammar fingret på
denna allians mest ömma punkt.
”De är kvar här allihop,
även om riksdagen på onsdag röstar nej till
amnesti. Vi har inte löst någonting alls. Människorna
finns kvar”.
Vad vill socialdemokraterna och moderaterna
göra med de tusentals gömda flyktingarna? De är
oss ännu svaret skyldiga.