Det här är min utgångspunkt: Jag gick med
i Feministiskt initiativ för att man sa att nu ska vi
bygga parti underifrån. Alla som delade analysen att
det finns en orättvis maktstruktur baserad på den
vite medelklassmannen som norm, inbjöds att faktiskt
vara med och skapa ett nytt politiskt initiativ.
Jag planerade, deltog och talade för
hundratals på de öppna möten som följde
efter offentliggörandet i april. Jag sa att det för
första gången fanns ett alternativ för mig,
en organisation där jag från början skulle
behandlas som jämställd. Oavsett allt. Alla vet
att det i vanliga organisationer, i vanliga partier, inte
fungerar så.
När jag skriver det här
är det måndagen efter helgen då Feministiskt
initiativ helt väntat tog steget in i politiken.
Jag ifrågasätter ständigt
om jag gör rätt som talar i det offentliga, om jag
är osolidarisk med rättvisekampen. Om det är
viktigare att inte skada Fi än att tala. Jag känner
mig som en gisslan – fångad av falsk marknadsföring.
Borde jag i stället arbeta inom
organisationen för att förändra det som är
falskt till sanning, så att jag inte bidrar till partiets
fall? Många fantastiska människor väljer dess-utom
att stanna i Fi, och jag vill inte alls minska deras chanser
vare sig till att förändra partiet eller att få
in sin politik i riksdagen. Så vad gör att jag
talar? Kanske är det känslan att det inte är
jag som har gjort fel. Känslan av att en ärlig agenda
hade besparat Fi sådana som mig. Att det dessutom hade
gett dem min röst, utan tvekan.
Men mest är det den djupa kränkning
som jag upplevde årsmötet som. Det var helt säkert
ett möte som inte skiljer sig från andra. Man spelade
maktens spel och fortsatte i gamla traditionella, hierarkiska
och patriarkala spår. Utan detaljer och personangrepp
kan jag sammanfatta det hela med att man i viktiga frågor
undlät att klargöra för medlemmarna vad det
egentligen var man röstade om – att man inte gav utrymme
för att göra besluten överblickbara. Men det
är inte bara i affekt jag skriver detta, utan för
att jag upplever mitt ”initiativ” som stulet. Jag
såg helt ärligt en vision om en ny politik, en
ny värld för mina barn, där engagemang betydde
att man kunde delta på egna villkor och efter egna preferenser.
Jag såg sprickan i verkligheten
och trodde att Feministiskt initiativ ville vidga den och
vända ut och in på det vi kallar politik i dag.
Att vi på riktigt skulle utmana maktordningen, en politisk
revolution.
Naivt, lär DE morra, alla inom
Fi som menar att de går den enda möjliga vägen
till makt och förändring. Alla de som förnöjsamt
lutar sig tillbaka och fnyser åt min blåögda
okunnighet. Och det är väl precis samma retorik
som kvinnor alltid mött när de pekat på alternativa
vägar: någon annan talar om vad som är möjligt
och inte. Det går jag inte med på. Jag vet, lika
väl som någon annan vet det motsatta, att en helt
annan väg hade varit möjlig för Feministiskt
initiativ in i riksdagen. Min kunskap är lika mycket
värd. Årsmötet sa mig inte bara att jag som
medlem var värd mindre än styrelsen, det sa mig
också att ändamålet helgar medlen.
Ändå är jag helt övertygad
om att Feministiskt initiativ kommer att åstadkomma
gott i sakfrågor om de kommer in riksdagen, vilket jag
hoppas.
Gudrun kommer snacka brallorna
av patriarkatet, och sätta på sig dem själv.
För Feministiskt initiativ är inte ett hot mot patriarkatet,
utan en del av det.