Jag har haft turen inte behöva
söka jobb på flera år, men jag surfar in
på Ams jobbsökartjänst Platsbanken av ohejdad
vana. De tjänster som utlyses, i synnerhet de under ”Arbete
utan krav på yrkesutbildning”, är allt mer
sällan sådant som kan kallas lönearbete. Det
är att kränga naturläkemedel på homepartyn
mot provision, att skriva högtidstal som publiceras på
en hemsida (om någon sedan köper just ditt tal
får du några slantar för det), naturligtvis
telemarketing i alla dess former, olika varianter av barn-/hund-/gum-/gubbpassning
i villaförorterna. Gemensamt för dem är att
det sällan handlar om heltid och att löneformen
är mer eller mindre fantasifull. Det kan handla om det
kryptiska begreppet ”annan löneform”, eller
de något mindre kryptiska varianterna ”rörlig”,
”individuell” och ”löneformen varierar
från projekt till projekt”. Det handlar alltså
strängt taget om något annat än anställningar.
De blygsamma lönelöftena
balanseras inte av lika blygsamma krav på den sökande:
den som söker en hemstäderska skriver ”Det
är viktigt att du ÄLSKAR att städa”, ett
datasupportföretag meddelar att drogtest är obligatoriskt
(!), för barnflickor gäller genomgående att
de ska vara rökfria och ha körkort, i några
fall bör de dessutom ha tillgång till egen bil
(förutom, naturligtvis, att de bör ”ÄLSKA
barn”). I samtliga fall, inklusive fönsterputsare,
är god svenska i tal och skrift ett måste.
Att Arbetsmarknadsstyrelsen upplåter
publiceringsutrymme och därmed ger sken av seriositet
till den här sortens arbetsköpare säger något
om desperationen inom arbetsmarknadspolitiken. Det är
naturligtvis politiskt viktigt för Göran Persson
att Ams ska kunna presentera så många nya ”arbetstillfällen”
som möjligt vid månadens slut.
Den hetsjakt på sjukskrivna
och arbetslösa som till stor del tycks bli motorn i den
kommande valkampanjen är inte bara inhuman och skamlig.
Den är också, vilket kanske är viktigare i
detta sammanhang, fullständigt poänglös i ljuset
av de facto-bristen på jobb.
Det borgerliga blockets förslag
leder inte till fler arbeten, utan till fler sökande
per arbete. Och därmed till lönepress nedåt
och en arbetsmarknad som i än högre utsträckning
blir arbetsköparens. Vad det kan innebära för
spännande rekord i kategorin förnedrande-jobb-på-provision
vill jag inte ens tänka på.
Det är viktigt att komma ihåg
att det inte bara är de borgerliga partierna som ägnar
sig åt denna hets. Jag menar tvärtom att bland
andra Riksförsäkringsverkets Anna Hedborg (s) har
varit en viktig banbrytare. Hennes utredningar och rapporter
har med tröttsam förutsägbarhet landat i slutsatsen
att det finns attitydproblem bland sjukskrivna som kan korrigeras
med hjälp av sänkta ersättningar och lite informationskampanjer.
Gemensamt för Hedborg och Reinfeldt
är deras omsorg om arbetslösa och sjuka. De vill
hjälpa dessa passiviserade, Dr Phil-tittande sjukskrivna
att återta makten över sina liv, återge dem
tron på den egna förmågan, de vill åter
myndigförklara de omyndigförklarade. Så låter
det.
Genomgående och mycket medvetet
använder man pesudo-demokratiska och emancipatoriska
argument för att sänka levnadsstandarden.
Med det förväntade resultatet
att folk reser sig upp ur apatin och, i hård konkurrens
med varandra, söker jobbet som försäljare av
erotiska leksaker på fester och tjejmiddagar mot 20
procent av nettoförsäljningen (du måste dock
ha egen bil, erfarenhet av homepartybranschen och underteckna
ett avtal om tystnadsplikt).