Som medlemmar i Fi är vi oerhört
förvånade över att läsa det Karin Salmson
skriver om årsmötet i Arbetaren nr 37/2005. Vi
är förvånade över den enorma vikt hon
lägger inte bara vid styrelsen, utan även på
sin egen roll i Feministiskt initiativ. Vi tillhör också
dem som glatt och förväntansfullt började gå
på fis möten efter offentliggörandet i april,
och känner oss, som ”vanliga” medlemmar, helt
bortglömda i hennes resonemang. Liksom Karin upplevde
även vi att det äntligen fanns en ny rörelse
värd att engagera sig i för att skapa en förändring
av den skevhet som råder i samhället och i politiken
i dag.
Eftersom de flesta av läsarna
inte var med på årsmötet har de ingen möjlighet
att bilda sig en uppfattning om det Karin anser vara ett problem.
Det märktes tydligt att hon blev frustrerad över
att inte få igenom det omfattande organisationsförslag
som hon var där för att få igenom. Det var
ett intressant förslag, men också i flera stycken
problematiskt. Därför fattade årsmötet
beslutet att diskutera vidare kring hur det kunde vara möjligt
att genomföra förslaget, helt eller delvis.
Flera personer gavs stort utrymme
och argumenterade upprepade gånger för Karin Salmsons
motion. Till slut fann årsmötet, genom acklamation,
att vi kunde gå till beslut utifrån den information
vi fått, både innan och under mötet. Det
är detta demokratiskt fattade beslut som Karin fortfarande
inte tycks acceptera. Det förvånar oss att hon
inte kan godta det som medlemmarnas aktiva ställningstagande,
utan väljer att skuldbelägga styrelsen.
Många motioner av de cirka 230
som inlämnats, hann vi inte gå igenom på
ett tillfredsställande sätt på grund av tidsbristen,
och en stor del fick diskuteras i mindre arbetsgrupper. Visst
hade man önskat att årsmötet hade varat i
två veckor. Nu arbetade vi i stället så effektivt
vi kunde under de tre dagar som stod till vårt förfogande,
och vi som undertecknar ser inte på vilket annat konstruktivt
sätt årsmötet hade kunnat genomföras.
Vi är oerhört glada över
de tre fantastiska ordförandena, som gjorde årsmötet
genomförbart och dessutom mycket underhållande.
De hade ett stort ansvar, som de med underfundig humor tog
på största allvar.
Det är tråkigt att Karin
upplever ”sitt initiativ” som stulet. Men vi frågar
oss: av vem? Är det ”vi” andra medlemmar som
genom demokratiskt fattade beslut stal det? Vad i denna process
får Karin att bli passiv? Själv känner vi
nu ökat engagemang i Feministiskt initiativ, inte minst
då vi har en gemensamt vald styrelse och talespersoner
som vi hoppas ska hjälpa till att föra fram alla
de röster i organisationen som inte vill, kan eller är
vana att göra sig hörda offentligt.
Vi hoppas att Karin förblir aktiv
i Feministiskt initiativ. Det sker nu ett historiskt samarbete,
och det är just dynamiken i våra diskussioner och
olika analyser och förslag som gör oss starka. Karins
bild av årsmötet är inte vår. Vi och
många andra fann ny styrka och ny gemensam kraft att
”snacka brallorna av patriarkatet”. Vi kommer inte
att sätta på oss dem själva – det är
trots allt maktanalysen som ligger till grund för vår
politik.