Valdeltagandet i söndagens parlamentsval
i Afghanistan, det första sedan 1969, beräknas ha
blivit betydligt lägre, runt 50 procent, än vid
förra årets presidentval, då 70 procent gick
och röstade.
Valet i söndags var knappast
det mirakel som en del ville få det till. Själva
valproceduren beskrevs som extremt komplicerad, inte minst
med tanke på att Afghanistan är ett land där
majoriteten inte kan läsa och skriva. Något partiväsende
i verklig mening finns inte och man hade valt ett valsystem,
”a single non-transferable vote”, som bara används
i Jordanien, Vanuatu, Pitcairn-ön och delar av Taiwan.
Enskilda personer kandiderar och alla väljare har en
röst. I huvudstaden Kabul rapporteras 400 kandidater
ha ställt upp och väljarna fick med sig en gigantisk
valsedel med namn och symboler för alla kandidater.
Totalt kämpade 2 700 kandidater
om de 249 platserna i Wolesi Jirga, underhuset i tvåkammarparlamentet.
Det har sagts att bland dessa kandidater finns de flesta kända
afghanska krigsherrar och narkotikahandlare. Närmare
50 kandidater förbjöds dock av valmyndigheten, som
är ett samarbete mellan FN och den afghanska regeringen;
i de flesta fall för att de var krigsherrar. Godtycket
i bedömningarna har väckt hård kritik från
mänskliga rättighetsgrupper.
Enda säkra framsteget efter valet
är att Afghanistan, genom att kvinnliga kandidater garanterades
platser, kommer att ha fler kvinnor i parlamentet än
USA och Frankrike.
Sedan 1978 har Afghanistan genomlevt
kommunisternas ”saur-revolution”, följt av
Sovjets invasion 1979 då en annan kommunistfraktion
sattes vid makten och kriget mot Sovjet som efter uttåget
följdes av ett skoningslöst inbördeskrig mellan
olika mujahedin-fraktioner fram till 1996. Då tog talibanerna
över makten, utbildade och betalade av Pakistan, och
med stöd av wahhabiterna i Saudiarabien kunde de i fem
år hålla sig kvar vid makten.
I beskrivningarna av händelserna
hösten 2001 glöms det ofta bort att maktskiftet
i Kabul – där Norra alliansen tågade in efter de
flyende talibanerna – underlättades av att USA, Iran,
Ryssland och Indien samverkade.
Någon rättslig uppgörelse
med alla dem som under dessa mörka år har begått
otaliga övergrepp och krigsförbrytelser, har inte
kommit till stånd. FN har varit förödande
lamt och för USA som fortfarande har 20 000 stridande
soldater i landet, har det inte varit intressant att ställa
krigsherrar inför rätta. I stället har USA
satsat på taktiska allianser med personer vars händer
dryper av blod.
Det är inte omöjligt att
det låga valdeltagandet i söndagens val var en
avspegling av att många afghaner, som upplevt hur deras
mänskliga rättigheter har kränkts i åratal,
inte ville delta i ett val där krigsherrarna nu ska belönas
med parlamentsposter och politisk makt.
Balansgången mellan rättslig
uppgörelse och anpassning till realiteterna är alltid
skör.
Å ena sidan kan det ytligt sett
betraktas som en stabilisering att personer från det
förflutna – däribland talibanernas utrikesminister
Wakil Ahmad Mutawakil, mujahedin-ledaren Haji Mohammad Mohaqeq
och Soraya Parlika, ledaren för kommunisternas kvinnosektion
fram till 1986 – nu slåss om väljarnas stöd
i ett val i stället för att använda vapen.
Å andra sidan kan knappast det
afghanska samhället i all framtid nonchalera en uppgörelse
med ett förflutet där hundratusentals människor
dödades och många miljoner drevs i landsflykt.