Stackars Karl-Petter Thorwaldsson.
Den gamle SSU-basen och Metallutredaren har nu i nästan
ett och ett halvt år utrett föräldraförsäkringen
och kom förra veckan med en saftig lunta på närmare
500 sidor, som sakligt argumenterar för att föräldraförsäkringen
i högre utsträckning måste kvoteras, så
att, av tänkta 15 månader, fem reserveras för
vardera föräldern och de sista fem står till
fritt förfogande.
Ett förslag som Arbetaren och
många andra som vill ha en individualisering, det vill
säga lika mycket till båda föräldrar,
har dömt ut som en halvmesyr.
Men redan under utredningens gång
har förslaget dödförklarats av såväl
den ansvariga ministern Berit Andnor som Göran Persson
och slutligen partistyrelsen, med den i sakfrågan tvivelaktiga
motiveringen att folk inte vill ha det.
Det är också tveksamt om
någon annan förmår gjuta liv i frågan.
LO, som är för en tredelning, kommer att vara tysta.
Vänsterpartiet är knappast ensamt förmöget
att driva frågan. Och Fi – nja, Fi har nog en del annat
att ta tag i först.
Men om feminismen som frigörelseprojekt
fortsätter att vinna mark, är saken inte hopplös.
Åtminstone är sakargumenten starka. Det viktigaste
för oss som är intresserade av både klass
och kön bär det torra namnet ”statistisk diskriminering”.
Dagens föräldraförsäkring
bidrar nämligen starkt till att kvinnor har lägre
löner och otryggare arbetssituation.
Det fungerar så här: För
arbetsgivare är det en kostnad om en anställd är
frånvarande. Då måste den ersättas,
vilket har ett pris i form av minskad effektivitet, inskolningskostnader
etc. Eftersom de flesta kvinnor får barn, i de flesta
fall tar ut det mesta av föräldraledigheten (81
procent), i de flesta fall går ner i arbetstid efter
barnafödseln, och dessutom tar ut de flesta VAB-dagarna
(vård av sjukt barn), så är det helt ekonomiskt
rationellt för arbetsgivaren att betala mindre i lön
till kvinnor och göra deras anställningsförhållanden
mindre trygga – alldeles oavsett om kvinnan i fråga
verkligen skaffar barn.
Samma mekanism leder för övrigt
till att män som vill ta ut en stor del av sin föräldraledighet
ofta ”straffas” lönemässigt, eftersom
det leder till en oväntad kostnad för arbetsgivaren.
Givetvis drabbar statistisk diskriminering
arbetarkvinnor hårdast. Ett år efter föräldraledigheten
jobbar bara 39 procent av arbetarkvinnorna heltid, medan männens
arbetstid – såväl arbetare som tjänstemän
– knappt påverkas alls av barnafödandet.
Det finns egentligen bara två
sätt att bryta den statistiska diskrimineringen: Att
ta bort eller radikalt förkorta föräldraförsäkringen
(= dåligt) eller att individualisera den, så att
arbetsgivarna inte kan göra sin fördomsfulla kalkyl
(= bra).
Könsneutral namnlag och avskaffad
äktenskapsbalk i all ära – individualiserad föräldraförsäkring
i kombination med höjda ersättningsnivåer
och kamp för högre löner och förkortad
arbetstid vore en riktigt bra grund för att börja
komma tillrätta med den strukturella underordningen.