Världsbanken och Internationella
valutafonden, IMF, beslutade i helgen att stödja G8-gruppens
beslut om skuldavskrivning. 18 av världens fattigaste
länder kommer att få sina skulder till de båda
finansinstitutionerna och till den afrikanska utvecklingsbanken
av-skrivna.
– Det var ett jättevälkommet
beslut, men det kommer absolut inte att lösa skuldkrisen,
säger Johanna Sandahl från Forum Syd, som finns
på plats i Washington, till Arbetaren.
– Det här har lanserats som en
hundraprocentig avskrivning för de fattigaste länderna
i världen. Men för det första är den inte
hundra procent – det finns flera utvecklingsbanker och många
andra typer av skulder som inte ingår i avskrivningsbeslutet.
För det andra gäller den bara 18 länder, medan
det finns många fler som skulle behöva skuldavskrivningar.
En av de frågor som kvarstår
är nu hur mycket ”nya” pengar som måste
betalas in av de rika länderna till avskrivningen. Kostnaderna
för IMF:s avskrivningar ska tas från IMF:s egna
medel, vilket Johanna Sandahl ser som en positiv aspekt.
– Det tolkar vi som att IMF tar ansvar
för att man har skött utlåningen på
ett ganska oansvarigt sätt tidigare. Men när det
gäller Världsbanken kommer man inte att göra
så, vilket är synd.
Om inte mer resurser tillkommer riskerar
skuldavskrivningen att ske på bekostnad av bistånd
och nya lån. Världsbankens chef Paul Wolfowitz
sade under en presskonferens i helgen att detaljerna kring
hur avskrivningen ska gå till kommer att utformas de
närmaste tre veckorna.
Farhågan från många
aktivister har varit att den utlovade avskrivningen kommer
att paras med nya krav och villkor. Men i helgen lovade IMF:s
chef Rodrigo de Rato att inga fler villkor kommer att ställas
på de 18 länderna. Samtidigt ser Johanna Sandahl
en mängd outtalade förväntningar på de
fattiga länderna inför nästa WTO-förhandling
i Hongkong, som kommer att gå av stapeln i december.
– Det finns ingenting skrivet, men
det här dokumentet andas någon slags överenskommelse
om att man måste nå ”framgång”
i Hongkong. Och där är avregleringsagendan väldigt
tydlig. Jag kan inte tolka det som något annat än
att man sänder en signal till de fattiga länderna
om att de måste ställa upp och gå med på
vissa saker där i utbyte mot vad de får nu, säger
hon.
Dessutom finns en rad strukturella
aspekter som inte tas upp, menar Johanna Sandahl.
– Skuldavskrivningar i sig löser
inte problemen. Man måste till exempel diskutera konditionaliteten
– vilka krav bankerna ställer – för nya lån.
De här länderna kommer ju att fortsätta låna
pengar. Och frågan om oansvarig utlåning och hur
man ska förhindra att det uppstår en ny skuldkris
talar man heller inte om, säger hon.
Men trots allt tycker Johanna Sandahl
att man kan se helgens beslut som en framgång för
skuldavskrivningsrörelsen.
– Det är ett steg framåt.
Men hur stort steget är återstår att se.
Attac Sverige hör till dem som
ser än mer kritiskt på den nya uppgörelsen.
Organisationen framhåller i ett pressmeddelande att
Världsbankens vägran att skjuta till egna medel
innebär att biståndspengar vrids om från
de fattiga mottagarländerna till bankerna.
– Pengar som annars kanske skulle
gått direkt till fattigdomsbekämpande projekt kommer
nu att gå till att skriva av skulder, som länderna
i många fall ändå inte skulle ha haft någon
möjlighet att betala. Det här är ett litet
steg framåt, men tyvärr är det samtidigt ett
steg bakåt, skriver Attac Sverige.