Som ett efterspel till Per Nuders
valbudget, som presenterades förra veckan, kan man följa
förslagen på regeringens hemsida som vore det en
julkalender. Bakom varje länk: ett bidrag, en satsning
eller en överraskning. Till exempel kan man för ovanlighetens
skull klicka sig fram mellan hälso- och socialministern
å ena sidan och arbetslivsministern å den andra
– det uppenbara och omedelbara sambandet mellan arbetsliv och
sjuktal som annars är så känsligt.
Över
en halv miljon svenskar är i dag förtidspensionerade
med sjuk- och aktivitetsersättning, och 70 000 av dessa
är under 40 år. Det är tillräckligt många
för att alla av oss antingen själva är eller
har stött på någon i vår närmaste
omgivning som är sjukskriven eller förtidspensionär.
Föga förvånande är
flertalet kvinnor. Det är omöjligt att inte läsa
in strukturell könsdiskriminering i dessa tal. I massproduktionen
av förtidspensionärer fortsätter dessutom diskrimineringen
även bortom arbetsmarknaden och långt in i socialförsäkringarnas
godtyckliga värld. Tyvärr.
Könsdiskriminering är vida
omtalad inom såväl den medicinska forskningen som
på arbetsmarknaden. Den utgör både grunden
för sjuktalen och försvårar kvinnors väg
till rehabilitering och återgång till arbetslivet.
Troligt är att könsdiskriminering, som på
alla andra nivåer i samhället, även genomsyrar
försäkringskassans behandling av sjuka på
individnivå. Det är inte så många år
sedan kvinnors förslitningsskador sammanfattades i det
förlöjligande begreppet SVBK – sveda-, värk-
och bränn-kärring. Nyligen presenterades forskning
som visade att så många som 20 000 kvinnor har
hittills okända hjärtkomplikationer.
Allt fler sjukskrivna vittnar i dag
om en slags rättslöshet, som också styrks
av siffrorna som visar att antalet sjukskrivna tycks minska
i ungefär samma takt som antalet förtidspensionerade
ökar. Vittnesmålen om obegripliga beslut, knapphändig
kontakt, obefintlig möjlighet till rehabilitering eller
stegvis återgång till arbetet samt rena oförskämdheter
och konstiga förhörsmetoder från försäkringshandläggare
blir allt fler.
Även Kommunals ordförande
Ylva Thörn bekräftade i förra veckan i Dagens
nyheter att allt fler medlemmar är frustrerade över
att deras sjukskrivningar ifrågasätts.
Så vad döljer sig då
bakom arbetslivsminister Hans Karlssons lucka i kalendern?
Jo, en höjning av taket i socialförsäkringarna.
Alltså en spetssatsning på höginkomsttagare
– en grupp där inte så många är långtidssjukskrivna
och där flertalet utgörs av män.
Vidare ska man på några
utvalda ställen specialgranska långtidssjukskrivna,
vilket mot bakgrund av de senaste tidens masspensioneringar
egentligen bara utlovar ännu fler förtidspensionärer,
samt kommer att förstärka de regionala skillnaderna
i rättigheter och möjligheter. Dessutom följer
Hans Karlsson arbetsgivarorgani-sationernas krav på
ekonomiska incitament(!), snarare än sociala, vilket
i sig förstärker godtyckligheten i systemet.
Visst utlovas miljardsatsningar på
rehabilitering och det är ju bra, men det måste
ställas mot att man hittills inte utnyttjat de medel
som redan tidigare har avsatts för just detta – som en
liten gömma pengar att ta till när bristen på
rehabilitering skapar fler sjukskrivna.
Höstbudgeten 2005 har med all
riktighet beskrivits som en klassisk valbudget. Men tydligt
är också att man struntar i den halva miljonen
förtidspensionärer och deras röster. Som om
de inte finns.