I Arbetaren nr 29 publiceras
Attacs förslag på hur EU bör förändras
efter de två vänsternejen till EU:s konstitution
i Nederländerna och Frankrike. I det öppna läge
som nu har uppstått är det viktigt att vänsterkrafterna
lägger fram alternativa, och konkreta, förslag till
reformer av EU:s fördrag. Därför är Attacs
förslag så viktiga, och jag kan utan problem instämma
i 95 procent av det som föreslås.
För att uppnå verkliga
förändringar av EU krävs inte bara att konstitutionen
förkastas, utan också att dagens reaktionära
fördrag ändras i grunden.
Även EU:s nuvarande fördrag
är ett direkt hinder för att driva unionen i progressiv
riktning. Inte minst krävs förändringar på
de fyra följande områdena:
EU:s makt måste avgränsas
och beslutanderätten i medlemsländerna skyddas så
att maktdelningen görs tydlig. Detta kräver bland
annat att förslagen till flexibilitetsklausul i konstitutionen
skrotas för gott. De nationella parlamentens makt måste
öka och EU-kommissionens makt beskäras. Rätten
att föreslå nya lagar i EU bör i framtiden
tillhöra de folkvalda i de nationella parlamenten, inte
byråkraterna i kommissionen. Kommissionärerna bör
i framtiden utses, och kunna avsättas av, de nationella
parlamenten. All lagstiftning bör ske i offentlighet
så att de nationella parlamenten kan ställa dem
som lagstiftar till svars och ge dem tydliga mandat.
På så vis skulle EU få
en demokratisk förankring där den levande demokratin
finns, i medlemsländerna. Jag skulle däremot vilja
varna för att ge EU-parlamentet mer makt, det är
i praktiken ett steg i att omvandla EU till en federal statsbildning.
EU-parlamentets demokratiska legitimitet och förankring
är mycket svag.
Alla formuleringar som kräver
avregleringar och fri marknad som överordnat mål
bör strykas ur fördraget så att det blir politiskt
neutralt. Alla regler om miljö och konsumentskydd ska
vara minimiregler. Länder ska alltid ha rätt att
föra en mer progressiv politik, men inte en med lägre
ambitioner.
I fördraget bör det skrivas
in att den fria rörligheten på arbetsmarknaden
ska ske med full respekt för alla nationella lagar och
kollektivavtal som är till för att skydda löntagarna
och deras sociala rättigheter. Frågan om löntagarnas
rättigheter i ett utvidgat EU framstår allt mer
som en ödesfråga både för arbetarnas
rättigheter och för vilken typ av union EU ska vara.
Alla arbetares rättig-heter, och solidaritet med dem
som utnyttjas, måste ställas som motbild till höger-populism.
Full sysselsättning och välfärd
måste göras till överordnade mål för
samordningen av den ekonomiska politiken i EU. Det bör
införas en demokratrisk kontroll över ECB, eurons
centralbank. I dag knakar valutaunion i fogarna. Det bör
införas en reglerad rätt för länder som
har infört euron att återinföra nationell
valuta under ordnade former. Däremot talar det mesta
för att länderna är så olika att det
mesta av det direkta av ansvaret för sysselsättningspolitiken
bör förbli nationellt.
Militariseringen av EU måste
avbrytas, planerna på gemensam armé, försvarsallians
och obligatorisk upprustning måste skrotas. I stället
bör en uttrycklig respekt för FN:s beslut bli vägledande.
Medlemsländerna måste få en starkare demokratisk
kontroll över hur EU agerar i handelspolitiken. Global
rättvisa och utveckling i de fattigaste länderna
bör bli uttryckliga mål för EU:s handelspolitik.
Målen för EU:s jordbruks
och fiskepolitik måste skrivas om så att miljö
och en rättvis global handel sätts främst,
exportsubventioner i jordbruket bör avskaffas omedelbart.
Finansieringen och den nationella utformningen av jordbruks-
och regionalpolitiken kan i allt väsentligt återgå
till medlems-länderna. På så vis kan utgifterna
i EU:s budget minska. EU:s budget har visat sig vara en dålig
metod för omfördelning och transaktioner bör
begränsas till direkta överföringar från
de rikaste till de minst utvecklade områdena.