Han ser mig i ögonen, kostymklädd
med slipsen prydligt knuten runt halsen. En äldre man
i en förtroendeingivande position som pryder omslaget
på en av Sveriges affärstidningar. Stämningen
i tidningen är sober och manlig och målgruppen
är tydlig: äldre, väletablerade företagsledare.
Avstickaren Att:ention är en
färgklick bland affärstidningarna. Den har ett glansigt
fodral och ett tydligt cosmogrepp med stora rubriker i rött
och fem unga och snygga och framgångsrika killar och
tjejer på framsidan – supertalangerna.
Trenden genomsyrar hela samhället.
Gammalt byts mot nytt.
demokratirådets rapport 2005
handlar om mediernas integritet. Den rör frågan
om ansvarsutkrävande, ägarkoncentration och mediernas
roll i den svenska demokratin. Jämställdhet behandlas
emellertid på endast 16 rader av rapportens 181 sidor.
Där konstateras att toppositionerna
i medieföretagen fortfarande är mansdominerade.
Fler kvinnor på höga positioner är demokratirådets
förslag för ökad jämställdhet. Däremot
säger Demokratirådet att journalistkåren
betraktas som jämställd eftersom nästan hälften
av alla journalister är kvinnor. Det är viktigt.
Men Demokratirådet nöjer
sig med det och gör inte någon djupare granskning
genom att titta på vilka områden kvinnliga journalister
arbetar inom, om det finns könsstereotypa mönster
eller vilka effekter det i så fall får för
demokratin och jämställdheten.
Därmed gör de snarast en
likadan, liberal och numerär, tolkning av jämställdhet
som affärstidningarna som för att förnya sig
tar med bilder på kvinnor utan att fråga sig på
vilket sätt kvinnorna porträtteras.
på en fråga från
dagens nyheter om varför scenkonsten inte var modigare
svarade teaterchefen Birgitta Engling: ”Rädslan
att inte fylla en salong leder till ett konservativt synsätt.”
Kanske kan hennes kommentar stå för samhället
i stort. Ingenting förändras.
Istället för att ersätta
föråldrade och dammiga strukturer putsas de upp
och får en snyggare fasad. Yngre ansikten ersätter
de äldre och för att inte verka stenålders
tillåts kvinnor ta plats. Inte främst för
att nå jämställdhet utan för att tidningen,
teatern eller organisationen ska visa att den ”hänger
med”.
I samma artikel i DN berättade
Engling även om sina erfarenheter av att vara ett kvinnligt
alibi. Hur hennes närvaro som kvinna blev synonymt med
jämställdhet, som om allt vidare jämställdhetsarbete
blir överflödigt i samma ögonblick en kvinna
får ta plats i rummet, eller på tidningssidorna.
Representation och kosmetiska förändringar
får inte bli alibin för jämställdheten.
Jämställdhet kräver mer än glansiga sidor
och kvinnor på bild, det kräver omfördelning
av makt.