Jag sitter på andra bänk
i Z-salen i ABF-huset i Stockholm en vanlig onsdag i oktober
och gör vad pensionärerna omkring mig verkar göra
frivilligt, nämligen tittar uppåt mot talarstolen
med Göran Persson i anförande ett år före
valet. Och jag behöver inte bli besviken: Han lägger
ut texten som en magister i den gamla skolan och avslutar
med orden ”Så ligger det till”.
Den världsbild han målar
upp följer en tidsmässig linje från 1956 till
i dag och en rumslig omkrets från Nordkap till Jyllands
sydspets med epicentrum i Vingåker. Göran Persson
gör också en ålderssegmentering: ”vi
äldre” som han säger och inbegriper sig själv.
Han säger en hel del kloka saker
om solidaritet och om vaktslåendet om en social politik,
i kontrast till svek mot de svaga i samhället. Men när
perspektivet är snävt är det många aspekter
som hamnar utanför fokus. Allt ryms inte i en man på
56 år som mentalt låter som någon från
sin egen pappas generation.
Invandrarpolitiken handlar, i ett
svar till en kvinna i publiken, till största delen om
arbetskraftsinvandringen och så kommer det att bli också
i framtiden, tror Persson. USA:s fiasko i Irak kräver
inga uttalanden men ska lösas av FN.
Bilen är bra därför
att den gav de mindre bemedlade i Vingåker möjligheten
att komma till städer som Flen, Norrköping och Katrineholm
och han minns själv hur spännande det var när
han var tolv år, det vill säga 1961. Och därför
är bilen bra i dag också.
Sverige är fantastiskt i Göran
Perssons värld. Den svenska välfärdsmodellen
är bättre än alla andra modeller med undantag
av Norge, Danmark och Finland som har samma modell, förklarar
han från talarstolen. Jag lär mig av Göran
Persson att vi som bor i norra Europa har något gemensamt
som inte andra har. Hans resonemang pekar mot det men han
undviker att tala om vad det är som gör oss i Norden
så unika. Det skulle kunna bli ett obehagligt resonemang.
Har vi bättre ledare som förmår att skapa
ett bättre samhälle där människor bryr
sig om varandra mer än i andra länder? Göran
Persson säger det inte, men vi beundrande följeslagare
kan väl tänka så. Han vill säkert att
vi tänker så.
Eller så är de skandinaviska
folken klokare som väljer ledare som bygger världens
bästa välfärdsmodell som dessutom är moraliskt
mer högtstående än alla andra länders.
Göran Persson säger inte att vi är ett bättre
folk som väljer rätt ledare och han ger sig inte
in i några resonemang om vad det i så fall beror
på. Klimatet med sunt kalla vintrar och friska somrar
som härdar ett folk både fysiskt och mentalt? Eller
kanske det ligger något i generna? Rätt slags folklighet
och rätt avsaknad av överklassmanér? Hur
står det då till med våra invandrare? Kan
de vara lika bra på att välja de rätta ledarna,
undrar jag. De har förmodligen växt upp i kulturer
som inte alls präglat dem med samma samhällssyn.
Förstår de överhuvudtaget alla kopplingar
till Vingåker och hur svensken hade det i Sverige på
1950-talet?
Jag blir beklämd av Göran
Perssons trångsynta nationalism. För det första
efterfrågar jag en ödmjukhet som accepterar de
skiftande förutsättningar som olika länder
i världen lever under. Det är för det första
inte rättvist att jämföra Sverige med andra
länder utan att ta hänsyn till historiska skillnader.
Vidare är det inte heller hederligt
att moralisera över andra länders sätt att
forma en välfärdsmodell även om den, som i
södra Europa, har en delvis annorlunda uppbyggnad. Svenskar
är inte ett bättre folk än andra. Solidariteten
är inte en idé som har fått svensk patent.
För det andra skrämmer mig
denna nationalism därför att den stänger ute
så många. Solidariteten i Göran Perssons
tal gör halt vid nationsgränsen. Den handlar om
barn och sjuka och gamla på våra sjukhus och det
är gott och väl. Men solidaritet är ett mycket
mer vidsträckt begrepp både i rum och innehåll.
Den omfattar mer än de offentliga politiska besluten
och den sträcker sig utanför landets gränser.
Vad händer med flyktingarna som jagas från sina
länder och vill in i EU? Vad sker med de globala rättvisefrågorna?
Tänk om det finns medborgare och politiker i andra länder,
söder om Jylland, som visar ett större engagemang
än förvaltarna av den svenska välfärdsmodellen.
Politik är att nå resultat,
men människor måste känna igen sig i de berättelser
om verkligheten som ligger till grund för beslutsfattandet.
Jag undrar om Göran Persson ser hur hans berättelser
berör allt färre. Hans rådgivare har en skyldighet
att upplysa honom om detta faktum, innan det definitivt är
för sent. Att världen växer för allt fler
medborgare, men krymper för den som ska gå i Göran
Perssons ledband. Kanske vinner socialdemokratin även
nästa val, men det finns pyrrhussegrar också i
politiken.