Efter att bönderna i Galiléen
hade blåsts bort som löven från ett träd
när en våldsam storm drar in vägrade de landa
på marken. De byggde inga läger. De gjorde allt
för att ta sig tillbaka, hyrde en åsna och red
ner till den libanesiska gränsen, smög förbi
posteringarna nattetid, vandrade under stjärnhimlen med
nedböjda huvuden på välkända stigar över
böljande kullar tills de kom fram, kom hem, för
att kunna återknyta till sina stammar och rötter.
Där slogs de tillbaka av vinden,
oförminskad i kraft:
Där satte sig en kvinna på
runierna till sitt hus och överöstes av stenar från
judiska ynglingar. Där kröp en vaktmästare
in i ett hörn av bymoskén och gömde sig i
decennier, tills han en dag påträffades hängande
från en träd. Där knackade en kvinna på
dörren till sitt hus bara för att möta blickarna
från en främmande, fientlig familj, eller tog betäckning
i ett majsfält tillsammans med sina barn innan de blev
upptäckta av en judisk man som genast höjde sitt
gevär, eller slog upp ett tält av yllefiltar i en
olivlund ovanför byn och väntade på luckor
mellan soldatpatrullerna.
I detta mellanrum mellan närvaro
och exil utspelar sig kärnberättelserna i Elias
Khourys epos Solens port. På ytan befinner sig handlingen
i ett annat mellanrum: det mellan liv och död, vid en
sjukbädd i ett flyktingläger, där Younes ligger
i koma och tas om hand av sin gerillakamrat Khalil.
Det är Khalil som, för att
vårda sin gamle vän, återberättar historierna
från fördrivningen 1948 och kringvandringen åren
därpå, men det tar ett tag innan han orkar. Först
pratar han om annat. Han talar om vad som har hänt i
lägret under dagen, kryssar mellan olika hållpunkter
i palestiniernas historia, trär in skärvor från
någon bifigurs liv – synbarligen utan samband – tills
han till slut, någonstans en tredjedel in i boken, måste
röra vid själva smärtpunkten: 1948.
All smärta utstrålar härifrån.
För Khalil, för Younes, för alla de palestinier
som befolkar boken och den verkliga världen: detta är
början och det evigt uppskjutna slutet, det permanenta
mellanrum – varken på plats i sitt hem eller någon
annanstans – där det palestinska folket lever:
”Medan byarna höll på
att falla sprang vi från ena byn till den andra som
om vi var på havet. Vi hoppade från den ena båten
till den andra, båtarna drunknade och vi med dem.”
Det är mästerligt fångat.
Mellanrum öppnas i mellanrum, i ett ständigt strövande;
som mest koncentrerat i historien om hur Younes om och om
igen rör sig över gränsen mellan Libanon och
Galiléen för att älska sin fru i passionerade,
hemliga möten i en grotta utanför hembyn – och sedan
åter dra sig tillbaka till den väpnade striden.
Berättelserna böljar, flyter
in i varandra, burna av ett språk som sveper med sig
en hel kollektiv erfarenhet och ger den moralisk resning.
I en dikt om dagens israeliska murbygge
har Göran Greider skrivit:
”Palestina, i allt som är
bekymrat? I allt som är utvägslöst.”
Det är ockupationens erfarenhet:
att vara instängd och inte komma ut. Men upplevelsen
i diasporan – sedan palestinierna väl spridits för
vinden – är en annan, och emedan den aldrig fått
ett slut har den överskridit sin historiska tillfällighet,
trätt ut ur historien och stelnat till ett allmängiltigt
tillstånd:
Palestina, i allt som är förlorat.
I alla som är bortryckta, i alla som slitits loss från
en kärlek som tagits för given: ett Palestina.
Detta är den erfarenhet som Elias
Khory gett röst i Solens port.
Mer storslagen än så här
blir följaktligen inte en roman.