Unga vuxna i Sverige blir fattigare
och fattigare, skriver sociologiprofessorn Joachim Vogel och
Lars Häll från Statistiska centralbyrån i
DN. Och dessutom sjukare. Inte särskilt överraskande
visar en jämförelse över 30 år att 20-åringarna
i dag oftare oroar sig och har ångest för att inte
få pengarna att räcka till, att inte få jobb
alls eller att inte få behålla det man har. Har
man pluggat oroar man sig rimligen för hur man ska kunna
betala studielånen; att ta sådana i dag innebär
en mycket större börda och risk för att hamna
hos kronofogden än för trettio år sedan.
Välståndet kryper upp i
åldrarna, kan man säga. Nya bilar och semesterresor
är visserligen inte de bästa måtten på
lycka och levnadsstandard, men det är de medelålders
och de yngre pensionärerna som ökar sin konsumtion
av sådant.
I detta allt sjukare land är
det de grupperna som ändå är lite friskare
än sina motsvarigheter generationen innan. Dessa resultat
bygger förstås på att det är just generationsperspektivet
som undersöks. Självklart finns det klasskillnader
inom åldersgrupperna. De fattiga och utsatta äldre
försvinner inte med ett stigande medelvärde och
det är oftast inte de riktigt välbeställda
medelåldringarnas barn som står där med en
klump i magen och obetald hyra.
Men även klassamhället byter
skepnad och förändrar sig, och vänsterfolk
i Sverige bör nog lyssna på de här resultaten.
Den hopplöshet som många unga ger uttryck för
är inte destruktiv för klassamhället, utan
för de människor som lever i det.
Jag vill ge ett exempel på en
politik som verkar vara som gjord för att förstärka
denna trend. I Göteborgs kommun har man sedan ett drygt
år särbehandlat barn till arbetslösa och föräldralediga.
Rätt många av dessa föräldrar tillhör
den generation som fått det sämre jämfört
med tidigare motsvarigheter. Deras barn får inte vistas
i förskolan mer än tre timmar om dagen. Tretimmarsbarnen
får ofta byta förskola, och gå på särskilda
avdelningar tillsammans med andra ungar som också de
har föräldrar med obefintlig eller skakig relation
till arbetsmarknaden.
Det är en mycket rutten politik,
tyvärr förd av en vänstermajoritet byggd på
s, v och mp. Man behöver knappast ha fyllt sex år
för att fatta meddelandet: du är ett barn som är
värt lite mindre (knappt hälften så mycket
faktiskt).
Personal kan vittna om att det är
en helt annan och sämre pedagogik som erbjuds prekariatets
barn. Föräldrarna kan utan problem se att de inte
kan göra något för att förhindra att
priset för den ökade flexibiliteten på arbetsmarknaden
ska betalas av deras barn.
Men vad gör ännu ett orosmoln
på den arbetslösas himmel? Där är det
väl ändå redan ganska grått? Vi har
många gånger hört att det är rimligt
att i en tid med minskande resurser i den offentliga sektorn
rikta in verksamheten på dem som verkligen behöver
den. I fråga om barnomsorg är i det här fallet
tydligen analysen att barn till arbetslösa behöver
mindre, barn till dem som har jobb behöver mer. Jag är
alldeles övertygad om att detta är fel.
När välfärdsstatens
funktion alltmer blir att vara till för dem som redan
har, så är det något vi ska reagera mot.
Kan lika behandling på dagis
göra någon skillnad? Ja, inte trollar förskolan
bort klasskillnader. Men den kan faktiskt vara en del av att
ge fler ungar en möjlighet att inte vara alldeles nedgjorda
i skorna när de kommer ut i andra ändan av skolsystemet.