Balaclava är en sådan där
skidmössa som täcker hela ansiktet med en liten
öppning för ögonen. En mössa som till
exempel rånare eller folk som av olika anledningar inte
vill bli identifierade i demonstrationer bär.
Man kan också använda den
om man ska måla graffiti. Det gör André,
huvudpersonen i Johan Ribes roman Balaclava. André
bor Umeå och tycker väldigt mycket om att göra
så kallade piecar på olika väggar. Det tycker
inte Umeåpolisen är så bra.
Inte hans föräldrar heller
för den delen. Föräldrarnas ständiga fråga
om André skaffat jobb blir så olidlig att han
flyttar till en andrahandslägenhet i Stockholm. André
målar tunnelbanevagnar, blir jagad av polisen och ”knarkar”
adrenalin hela nätterna, sover på dagarna och går
på a-kassa. Det blir lite enformigt, för André
vill hitta någon slags djupare mening med sitt liv.
Han börjar tillbringa allt mer
tid i Umeå och blir snabbt en drivande figur inom veganrörelsen.
För den här historien utspelar sig i början
av 1990-talet och Johan Ribe har skrivit den första romanen
i Sverige om djurrätt och graffiti.
Det är faktiskt ganska spännande.
Och övertygande. Även fast Ribe i inledningen poängterar
att historien är fiktiv, känns det att han har varit
med om det han skriver om. I ett ganska högt tempo bränns
det scanbilar, fritas höns, och råfestas på
Kafé 44.
Det går också åt
väldigt mycket energi till att gäcka polisen, eller
konstaplarna som Ribe kallar dem. Händelserna staplas
på varandra och man blir lite avtrubbad efter ett tag.
Liksom, jaha, nerslagen under en demonstration igen, ännu
en slaktbil raderad.
Men berättelsen är inte
ett hyllande av undergroundhjältar, ingen politisk porr.
André är inte alls en speciellt trevlig person,
han räddar kattungar med en handen och länsar sina
festivalkamraters tält på värdesaker under
Hultsfredsfestivalen med den andra.
Det känns ganska äkta. För
hur många känner inte politiska aktivister som
ska rädda världen samtidigt som de inte utövar
samma hederskodex mot sin familj och sina vänner?
Slutsummeringen blir dock lite för
mycket moralkaka. Men det ÄR intressant att läsa
om en subkultur som de flesta känner till men som knappast
finns längre.
Ett politiskt tidsdokument helt enkelt.