När folk trots snöglopp
och hällregn gick man ur huse för att skaka Röda
kors-bössor infann sig en känsla av hopp mitt i
den djupa tragiken. Ett hopp om att katastrofen inte bara
stämt till välgörenhet utan faktiskt skakat
oss så djupt att den väckt allas vår solidariska
ådra – på riktigt. När människor är
i djup nöd ställer vi allt annat åt sidan.
Det är ju egentligen så självklart, nu och
för all framtid. Så skapar vi ”en annan värld”!
På bara tio dagar fick FN in
80 procent av de pengar som ansågs behövas till
räddningsinsatserna efter tsunamin i december. De stora
hjälporganisationerna vittnade om en spontan solidaritet
av aldrig tidigare skådad intensitet. Pengar flöt
in i sådan fart att Läkare utan gränser gick
ut och bad folk sluta skänka pengar till tsunamins offer.
Andra hjälporganisationer gjorde snart detsamma.
När sedan månaderna gått
ser vi dock att det mesta återgått till det vanliga:
när människor nu är i nöd i Långtbortistan
triggas inte alls samma ådra. Den 13 oktober definierade
WHO:s regionala direktör Hussein Al-Geziry jordbävningen
i Pakistan som en större katastrof än tsunamin i
förhållande till antalet hemlösa och hur sönderslagen
infrastrukturen blivit. Omkring 53000 personer dog i jordbävningen
som mätte 7,6 på Richterskalan. Samtidigt varnar
FN för att ännu fler än de som dog av själva
skalvet kan komma att dö i den ”andra dödsvåg”
som den annalkande vintern i Himalaya innebär för
dem som inte har tak över huvudet, mat och vatten. De
kan fortfarande räddas genom pengar till internationell
katastrofhjälp. Men de pengarna finns inte. Biståndsorganisationen
Oxfam vittnar om att vissa europeiska länder inte skänkt
ett öre till FN för Pakistan-hjälp. ”Allmänheten
torde bli chockad över att så många rika
länder gett så lite”, sammanfattar Oxfamchefen
Phil Bloomer.
Dom där borta är inte vårt
ansvar, är ett annat sätt att sammanfatta samma
sak. Eller: om pakistanska barn dör är det inte
lika illa som om europeiska barn dör.
Så drastiskt vill nog ingen
formulera sig, men är det inte just det det handlar om?
Att alla människor inte är lika mycket värda,
när det kommer till kritan.
Medierna, som inte skildrar människornas
utsatthet i Pakistan tillnärmelsevis så närgånget
och fortlöpande som de skildrade tsunamins spillror,
har ett ansvar. Men vad vi ser nu är en avgrund mycket
djupare än så. Vi ser ett exempel på hur
uppdelningen i Vi och Dom slagit rot. När Dom i Bangladesh
får tre kronor per dag för att sy våra kläder,
inlåsta i hettande fabriker, bryr sig regeringarna i
den rika världen inte nämnvärt. Inte heller
de flesta konsumenter. I grund och botten för att det
ju gynnar nord.
För att bryta uppdelningen mellan
Vi och Dom behövs vänsterns internationalistiska
solidaritet som ledstjärna för handling. Oavsett
om det handlar om solidariska strejker, bojkotter, informationskampanjer
– eller, som i detta fall, nödhjälp.
Den som blundar för Pakistan
upprätthåller samma uppdelning av människor
som också bär upp det globala kapitalistiska systemet.
Alla människors lika värde är en vacker fras
för liberala regimer. Men exemplet Pakistan visar med
plågsam tydlighet att de orden inte är särskilt
mycket värda.