När Latinamerikanska konferensen för företag under arbetarkontroll invigs i den venezolanska huvudstaden Caracas den 26 oktober är auditoriet i Teatro Theresa Careño fullsatt. 700 representanter för 235 olika arbetarkontrollerade företag från 13 olika latinamerikanska länder är på plats, varav drygt hälften från Argentina.
Stämningen är hög och talkörer som ”en stängd fabrik är en ockuperad fabrik, en ockuperad fabrik är en exproprierad fabrik” återkommer gång på gång. Den venezolanska regeringen, med alla sina resurser, står bakom arrangemanget, och det går inte att ta miste på: här finns en stor bildutställning, pressrum och en rad olika konferenslokaler.
Under den långa rad av talare som följer sjunker entusiasmen i salen en smula, men när president Hugo Chávez till slut uppenbarar sig exploderar publiken. De brasilianska delegaterna skriker ”Chávez till Brasilien, Lula funkar inte”.
Chávez massiva tal går i typisk stil med snabba växlingar mellan ett avspänt, nästan familjärt tilltal och skarpt retoriska deklarationer. Han slingrar sig över historiska och personliga anekdoter, analyser av världsläget och angrepp på George W Bush, gör återkommande referenser till Simon Bolivar (självständighetskämpe som befriade flera latinamerikanska länder från spanskt styre), Mao Zedong – ”imperialismen är i dag mer än någonsin en papperstiger” – och Jesus, och i en vändning som påminner starkt om befrielseteologins tankar förklarar han: ”Det utlovade riket av fred, jämlikhet och rättvisa är inget som måste vänta till en värld bortom denna, det är något vi kan skapa här och nu? Jesus var socialist.”
Så, till slut, tar Chávez sig an dagens aktuella ämne. Han betonar de arbetarkontrollerade företagens och kooperativens spjutspetsroll i skapandet av ett socialistiskt samhälle, men kanske ännu mer konferensens roll som en del av integrationsprojektet ALBA (Bolivariska alternativet för Latinamerika), som ett väsenskilt projekt från det kapitalistiska och USA-centrerade ALCA (Amerikanska frihandelsavtalet). ”Här kommer vi att se nya samarbeten, nya kontakter ? låt oss skapa multinationella företag, kontrollerade av arbetarna själva”, manar han.
På kongressen tillkännager Chávez också nya expropriationer av två företag, Central Cumacoa och Sideroca. Han åtföljs av sin arbetsmarknadsminister och vicepresident. Närvarande är även Uruguays ambassadör och arbetsmarknadsminister, men inga representanter från de annars Venezuela-vänliga regeringarna i Brasilien och Argentina.
Samtliga talare avstår från att göra några kontroversiella markeringar i de frågor som är under debatt inom rörelsen, som huruvida ägarna av exproprierade företag ska kompenseras eller inte, om expropriering även av företag som är i verksamhet, eller frågan om idealet är förstatligande under arbetarkontroll eller marknadsutsatta kooperativ.
– Det här är en rörelse, ett fenomen vi ser i nästan hela Latinamerika. Nyliberalismen för med sig konkurser, men arbetarna öppnar företagen igen. Ett av syftena med den här konferensen är att synliggöra den rörelsen och uppmuntra den. Det är dags för arbetarna att ta kontroll över sina företag, vare sig de stänger eller inte. Ett annat syfte är integrationen: här har till exempel pappersbruket Invepal från Venezuela slutit en överenskommelse med tryckeriet Chila-vert i Argentina. Det är ett gräns-överskridande samarbete baserat på solidaritet – Vad behöver ni? Vad kan vi hjälpa till med? – och inte på konkurrens, säger det venezolanska vänsterfacket UNT:s Leonardo Caraballo.
Förutom Venezuela och Argentina är de länder där fenomenet fått störst spridning Uruguay och Brasilien. I Uruguay existerar i dag 18 företag under arbetarkontroll, med däckfabriken Funsa som ett av de största. I Brasilien finns fyra relativt stora fabriker med ett utvecklat samarbete mellan sig.
– Vi har uppnått det här enbart genom vår egen organisation och kamp, utan något stöd från regeringen. Vi tog över efter att lönerna inte betalats ut på månader. I dag har vi lagligt erkänd rätt att driva företaget som kooperativ, men vi fortsätter kämpa för förstatligande under arbetarkontroll som är den form vi vill se, berättar Jorge Matinz från den brasilianska emballagefabriken Flasco.
I Argentina har rörelsen överlevt trots en tämligen fientlig attityd från myndigheternas sida, med segdragna juridiska processer och i en del fall tillämpning av hårda regler som sällan används mot privata företag.
– Vi klarar oss, vi har ökat till 16 arbetare från de 8 vi var vid ockupationen. Men vi konkurrerar ju på den kapitalistiska marknaden. Nästan alla företag är faktiskt kvar fortfarande, men det är skillnad på hur de har gjort. Jag skiljer mellan fabriker med öppna dörrar – de som producerar och engagerar sig i kamp, som återgäldar den solidaritet de själva fått – och fabriker med stängda dörrar, de som bara producerar. Textilfabriken Brukman, som var en så viktig symbol, är tyvärr en fabrik med stängda dörrar i dag. Men Zanon och Hotel Bauen, två stora och viktiga företag, har förblivit öppna, och det finns även andra, som Supermercado Tigre och bageriet Grissinopoli, säger Candido Gonzola Cantana från det argentinska tryckeriet Chilavert.
Victor Farfan Nieves från oljearbetarfacket i Peru är imponerad över den arbetarmedverkan som nu praktiseras i statliga venezolanska företag, som aluminiumverket Alcasa.
– Vid pipelinen i Talara, där jag jobbar, har vi en massa byråkrater från Lima över oss som inte kan någonting. Vi arbetare borde sköta den själva, vi är de små myrorna i djungeln som har alla kunskaper. Min far och farfar arbetade också med olja, jag känner oljan, säger han.
Konferensen ledde till en rad överenskommelser om ekonomiskt samarbete mellan enskilda fabriker och till lanserande av ett formellt ekonomiskt nätverk, samt till överenskommelser om ett strategiskt samarbete mellan de olika nationella facken i frågan.
