Kamrater har blivit ?partiv?nner?
och gl?djen har blivit ?politikens s?ndag?
n?r pastor Persson inledningsm?ssade f?r sina ?h?rare
p? socialdemokraternas 35:e kongress i Malm? f?rra veckan.
Han s?ger ?v?r?, men verkar mena ?min?
kongress och sk?ms inte f?r det.
I den
b?sta av v?rldar ?r detta de sista klockrena machopo?ngen
n?gon plockar i politiken. I den b?sta av v?rldar
?r Persson en rest fr?n det f?rflutna och inte tecknet
som bekr?ftar en cementerad backlash.
En backlash d?r hot, f?rl?jligande
och rena muskeluppvisningar visat att feminister inom arbetarr?relsen
b?r backa tillbaka in i garderoben och underordna sig
industrif?rbunden igen.
Mycket talar dock f?r att vi inte
lever i de b?sta av v?rldar. Att socialdemokraternas partiledare
G?ran Persson kommer att forts?tta anv?nda sina arenor till
att odla sin person, sin personliga makt och g?ra politiken
till ett pastorat i st?llet f?r att byta jobb. Detta ?r nu
inget nytt. Bollen rullar snarare tillbaka till feministerna,
kvinnorna och de invandrade som betalar inom Kommunal och
Handels samt en och annan f?re detta minister:
Hur l?nge till st?r ni ut?
Att G?ran Persson f?regick den
laddade diskussionen om kvoterad f?r?ldraf?rs?kring ?r v?l
dokumenterat. Fr?gan ?r vad det sj?lvs?kra utspelet
egentligen g?r f?r m?jligheterna till fortsatt samarbete inom
det k?nssegregerade partiet med medf?ljande fackf?reningsr?relse?
Marita Ulvskog, Margareta Winberg
och till och med frispelaren Ebba Witt-Brattstr?m, alla har
de lagt ner vapnen n?r l?get blivit skarpt. Men hur mycket
skit kan en stridbar politiker som Nalin Pekgul ta?
N?r pastor Persson skr?ms med
1990-talets r?ntel?ge och skryter med reall?ne?kningar
p? 30 procent sedan 1994, vet man att han inte talar om dem
som lyfter l?gstal?nerna inom Kommunal. En grupp som under
samma tid bara blivit st?rre. Hur mycket skit kan dessa grupper
ta?
Medlemsstatistiken talar sitt tydliga
spr?k. Sedan 1991 har antalet medlemmar inom de etablerade
politiska partierna halverats. D?rf?r hade man kunnat t?nka
sig att de annars s? opportunistiska socialdemokraterna
skulle plocka upp ett och annat fr?n sin omgivning. Hotet
fr?n Feministiskt initiativ, fr?n Sjukv?rdspartiet eller
Junilistan kunde ha inspirerat till nyt?nk? Delat ledarskap,
uppgraderad offentlig sektor och en rivigare EU-politik?
Just d?rf?r sticker utspelet som f?regick
kongressens diskussion om delad f?r?ldraf?rs?kring ut. M?nga
av s-kongressens deltagare var p? hugget. Ville mer, s? enkelt
?r det. Inte fyra procents arbetsl?shet utan nolltolerans.
Inte en utredning om, utan en tandv?rdsreform. Inte hetsjakt
p? sjukskrivna, utan lyh?rdhet och rehabilitering.
Att partiledningen fick vika i vissa
fr?gor och kompromissa i andra kan ses som segrar, men tycks
inte f?rpliktiga till n?got. Inte ens G?rans Perssons
egna b?bisar, som det gr?na folkhemmet, t?cks f?rverkligas
trots regeringsinnehav. Eller som Ekots Bj?rn Elmbrant uttryckte
det i Arena f?r n?gra ?r sedan: ?Ett l?fte
fr?n G?ran Persson ?r ungef?r lika mycket v?rt
som en v?t bussbiljett?.
Det ?r illavarslande. Arbetarr?relsen
?r inte bara i uppluckring, den st?r samtidigt inf?r stora
utmaningar. Lika stora, och p? intet sett frikopplade fr?n
dem som m?ter milj?n. Och det auktorit?ra pratet om att ?alla
ska med?, n?r d?rrarna bara ?ppnas f?r vissa, f?r tankarna
snarare bort ifr?n solidaritet ?n motsatsen. Att sedan G?ran
Persson lyfter h?ga po?ng som predikande pastor funkar inte
f?r mig.
Kanske skulle det vara ett lyft f?r
svenska kyrkan? De har visst ocks? tomt i b?nkarna.