I min recension av bin
Ladin i våra hjärtan (Arbetaren 42/2005) lyfte
jag fram flera förtjänster hos boken, i synnerhet
i avsnitten om islamofobi. Därför känns det
lite förvånande att bli anklagad för att ingå
i den krets som ser mellan fingrarna när människorätts-aktivister
med band till politisk islam blir förföljda och
torterade.
Jag har
full respekt för att Gardell av utrymmesskäl har
utelämnat Iran. Min poäng var att en stor del av
vad politisk islam faktiskt är försvinner
ur bilden när Iran utgår. Det ändras inte
av att Gardell valt att fokusera på sunniislam – när
det kommer till islamismen som politiskt projekt finns det
inga vattentäta skott mellan sunni och shia. Den islamiska
revolutionen i Iran var den moderna islamismens big bang.
Genom att en islamisk folkrörelse lyckades ta ledningen
över en revolution och störta en USA-stödd
kung gick det som en energiström ut till olika islamister
över världen.
Det har länge funnits islamistiska
tänkare – precis som Gardell beskriver i sin bok – men
den iranska revolutionens betydelse för islamismen även
i den sunnitiska världen är enorm. Den var till
exempel en avgörande impuls till islamiseringen i Palestina
på 1980-talet, då bruket av slöja plötsligt
blev vanligt. Likaså kommer hela idén med självmordsbombare
– som i dag till största delen är en kampmetod som
sunnitiska islamister använder sig av – från shiaislams
martyridé, praktiserad först av de iranska martyrstyrkorna
i kriget mot Irak och sedan av libanesiska Hizbollah.
Att försvara utelämningen
av Iran med ett fokus på sunniislam är alltså
ihåligt. Problemet är att Iran är det främsta
exemplet på hur politisk islam – som kommit underifrån
– lyckats ta över och forma ett samhälle i drygt
25 år. Här har de största konkreta erfarenheterna
gjorts av vad islamismen som politiskt, från början
folkligt, projekt faktiskt inneburit. Därför, menade
jag, saknas en viktig pusselbit i Gardells beskrivning av
islamismen – liksom också en pusselbit om de möjliga
alternativen för folkmassorna i den islamiska världen.
Ja, Gardell har rätt i sin replik:
många islamister säger sig mena att alla människor
har samma värde, oavsett religion, kön eller etnicitet.
Men hittills har inga islamister i praktiken visat att de
ser kvinnor och män som jämställda – det är
bland annat jämställdheten som muslimska feminister
diskuterar när de nu samlas i Spanien, och jag tycker
att han tar alltför lätt på vissa islamisters
bedyranden om att de vill ha det så. Det är för
övrigt fler recensenter än jag som har pekat på
att Gardell är väl okritisk på denna punkt.
Det finns olika sätt att forska
på och närma sig olika frågor, och som sagt
tycker jag att det är bra med en bok som inte på
vanligt massmedialt sett ratar all form av politisk islam.
Men vare sig Gardell är socialdemokrat eller inte tycker
jag att han som forskare kan vara mer kritisk och inte gå
så långt som när han – som i senaste Arena
– argumenterar för att ”en demokratisk ordning inte
måste vara sekulär”, utan lika gärna
kan bygga på islam. En demokrati som baseras på
en religion eller, ännu värre, på religiösa
lagar är inte demokratisk, vare sig man säger sig
vara för flerpartisystem eller ej. Det finns alltid minoritetsreligioner
– eller människor som inte alls är troende för
den delen – och det betyder att en demokrati byggd på
en religion av nödvändighet kommer att ge vissa
privilegier till dem som tillhör majoritetsreligionen.
De andra kommer att betraktas som just ”de andra”.
En progressiv vänster kan aldrig
svälja föreställningen om en religiös
samhällsordning. Det gäller även om man också
är forskare.