För snart tre år sedan
presenterade Säkerhetstjänstkommissionen sitt arbete
(SOU 2002:87-95). På drygt 3 300 sidor beskrevs det
övervakningsarbete som den svenska säkerhetspolisen
bedrivit sedan 1945. Milt uttryckt var kommissionen i stora
stycken mycket kritisk i sin bedömning av detta arbete.
Framförallt gällde det missbruk av olika typer av
proaktiva metoder, sådana polisiära spaningsmetoder
som vidtas innan brott är begånget. Det hade förekommit
ett energiskt användande av telefonavlyssning. Säpo
hade på lösa boliner hängt upp sin övervakningsverksamhet
på en ”lämplig” person med förevändningen
”misstanke om olovlig kårverksamhet”.
Det egentliga syftet var att komma
åt alla personer som denna kunde tänkas ringa till
eller motta samtal ifrån. Det vill säga överskottsinformation,
sådan information som det uttryckligen inte är
tillåtet att motivera avlyssning med. All denna information,
företrädesvis ren och skär åsiktsregistrering,
lagrades i Säpos stora register. Trots att det i vissa
fall förekommit telefonavlyssning i upp till 7-8 år,
ledde åtgärden inte i ett enda fall till åtal.
Enligt kommissionen fanns det ingenting som talade för
att denna praktik hade upphört när de lämnade
sitt betänkande i december 2002.
Vilka konkreta åtgärder
har då det parlamentariska etablissemanget vidtagit
för att komma tillrätta med dessa för rättsstat
och demokrati så oroväckande missförhållanden?
Paradoxalt nog är den enda påtagliga reaktionen
att man föreslår att dessa hårt kritiserade
metoder ska legaliseras.
Detta har i och för sig varit
på gång under en längre tid, såväl
internationellt som nationellt, men har stött på
problem gällande integriteten. Metoderna har kritiserats
för att inte höra hemma i ett demokratiskt samhälle.
Men 11 september 2001 har tvingat integritetsvärnarna
att ta ett rejält kliv bakåt. Och efter bomberna
i London i somras har effektivitetsförespråkarna
fått än mer vind i seglen.
Inte nog med att buggning åter
är på tapeten. Nu vill vår justitieminister
även införa hemlig husrannsakan och möjlighet
att göra hemliga beslag av föremål man finner
på platsen, främst torde det handla om att kopiera
hårddiskar. Dessutom vill han införa möjlighet
att spåra personers samtliga nätsökningar,
sms och mejl flera år bakåt i tiden. Och allt
detta utan att det finns belägg för att de nya metoderna
verkligen är effektiva.
Men kanske mest uppseendeväckande
är förslaget att i förebyggande syfte kunna
avlyssna personer som inte är konkret misstänkta
för brott. Det sistnämnda har Thomas Bodström
kommenterat med att det endast är en ny rättslig
princip i teorin, ”i praktiken sker det redan”.
”Då är det bättre att få en klar
och tydlig reglering”.
I klartext, om polisen använder
metoder som inte är tillåtna, är lösningen
att göra dem tillåtna! Det är beklämmande
att en svensk justitieminister är en av dem som går
i bräschen för denna kontrolliver.
Mycket har under de senaste åren
skett under starka internationella påtryckningar. I
harmoniseringens namn måste alla EU-länder anta
samma bestämmelser, oavsett om de som självständiga
nationer är i behov av dem eller ej. Harmonisering kostar
i integritet.
Sammantaget ger de nya förslagen
enorma möjligheter till insamlande av överskottsinformation.
Och det var användandet av just den typen av information
som säkerhetstjänstkommissionen så hårt
kritiserade.
Det gamla talesättet att det
enda vi lär oss av historien är att vi inte lär
av historien, står sig uppenbarligen än i dag.