Dagen innan Kanye West släppte
sin försynta minibomb mot den president som lät
svarta liv förgås i vattenmassorna – ”George
W Bush don?t care about black people” – lade Chuck D
sista handen vid en hel låt om New Orleans.
Sällan har det svarta folkets
CNN uttalat sig så snabbt. ”Them masses are hurtin
so who the fuck we call? Halliburton? Son of a Bush, how you
gonna trust that cat, when all the help is stuck in Iraq?”
Men när Public Enemy likt en
framvällande armé tog över scenen på
Mondo i Stockholm i söndags var det inga nya låtar
som spelades: det tyngsta artilleriet rullades fram direkt.
Det är ett och ett halvt decennium gammalt. Det kommer
från 1988, 1990 och 1991, från de år då
Public Enemy skapade tre skivor som sprängde bort allt
i sin väg och satte outplånliga märken i musikhistorien
– hur många band har någonsin spelat in en så
mäktig skivtrio?
Understödd av en trummis, en
gitarrist och en basist som sliter i strängarna avlossar
brigaden av rappare och ”säkerhetsvakter” batteri
efter batteri från den klassiska eran, och golvet på
Mondo bågnar.
Det var en närmast nukleär
ljudmassa som Public Enemy laddade upp under sin storhetstid.
Den hade en oerhörd potential, den rymde allt som kunde
behövas för att försörja ett band med
musikalisk kraft i decennier – men den gick förlorad.
Sedan producenten Hank Schocklee försvann från
bandet har det blivit något utslocknat över Public
Enemys nyskrivna musik.
Det enda som inte har förlorat
sin rasande tyngd är Chuck D:s egen röst – och det
är också den som håller ihop konserten på
Mondo, i ständig kamp mot Flavor Flavs försök
att fjanta till allt. Chuck D är minst lika politiskt
relevant i dag som för femton år sedan, med George
W Bush som tacksammast tänkbara måltavla får
han hela Mondo att gång på gång vråla
”Fuck George Bush”.
Men uranet måste alltså
hämtas från länge sedan, och inte en låt
spelas från nya fullängdaren New whirl odor som
snart släpps i Sverige.
Tyvärr bådar det inte gott.