”Det är så mycket
du borde veta”, sa en vän angeläget till mig
för några månader sedan, och bjöd ut
mig på krogen. Och efter någon öl kom det
fram. ”Jag har den där sjukdomen som vi bögar
inte borde ha”, var formuleringen, innan han berättade
varför han ville att jag skulle känna till hans
situation: det har hänt att människor utnyttjat
sin kunskap om hans positiva status för att försöka
utpressa honom.
Av rent taktiska skäl berättade
han därför för en utvald skara. Och det enda
jag tänkte på var att hiv-smittade är de nya
homosarna. Att vara smittad är den nya skamliga identiteten.
Så freakigt utanför hbt-världen och så
osexigt inne i den. En sån där sorts människa
som inget vanligt folk känner, och som inga friska, unga,
hippa bögar vill ha med att göra. En sån där
som reduceras till en hiv-man i kvällspressen, och som
det skvallras om i hbt-svängen.
När min vän smittades var
han 29 år och fick höra att han skulle dö
inom ett halvår. Det var 1996. Nu är han 38 och
tillhör den generationen av svenska bögar som smittades
så sent att de fick del av de nya verkligt effektiva
medicinerna, och därför fortfarande lever sina liv
mitt ibland oss. Tillsammans med alla de andra smittade, från
de andra utsatta grupperna. Men vi ser dem inte. Och vi pratar
inte om dem. För de tillhör inte det stora ”vi:et”
i Sverige – antalet personer med svensk bakgrund som smittats
via en heterosexuell relation i Sverige är försvinnande
litet.
Antagligen är det därför
hiv/aids-frågan är så totalt frånvarande
i det svenska medvetandet. Det rör inte ”oss”.
Katastrofen i Afrika är så långt borta. För
det är ju inte på grund av antalet dödsfall
eller behovet av insatser som hiv/aids-frågan är
så frånvarande.
Siffrorna som når oss ibland
är så hårresande att de är svåra
att ta in: varje dag föds 1600 hiv-smittade barn i världen,
30 miljoner människor har dött av aids, ytterligare
40 miljoner är smittade, i Sydafrika beräknar man
att 28 procent av den vuxna befolkningen är hiv-smittade
och varje år dör i samma land cirka 40 000 spädbarn
av aids. Och så vidare och så vidare. Och det
finns ingenting som tyder på att utvecklingen är
på väg åt rätt håll.
Det är på grund av detta
som Lars O Kallings har skrivit sin bok. Han har fått
nog av tystnaden, och han vill att något händer.
I ett gripande förord säger han sig känna att
han sviker de som väntat på hans bok, eftersom
han under sitt arbete med den inte lyckats hittat den heliga
Graal: lösningen på hur epidemin ska angripas.
Just det svaret har Kallings inte
lyckats ge oss i sin bok, men han har i övrigt lyckats
väldigt väl. Det här är en bok som ibland
är rafflande som en deckare; skildringarna av intrigerna
i forskarvärlden, berättelserna om den vetenskapliga
kampen med att identifiera viruset och förklaringen till
varför hiv är så unikt svårstoppat,
behöver man inte vara specialintresserad för att
fastna i.
Kallings har också ett ogenerat
sätt att skriva, där han spränger in sina omdömen
om människor – ”Diplomati är inte Bobs starka
sida. Han är ett slags naturbarn.” skriver han till
exempel om den världsberömda forskaren Bob Gallo
– och strösslar med namn och små karaktärsskapande
miniberättelser, som gör att boken i delar känns
nästan skönlitterär. Förutsättningarna
är perfekta för att få igång en ordentlig
offentlig debatt om vad vi egentligen ska göra åt
situationen.
Därför är det så
synd att Kallings har problem med bögarna. Det är
dels små formuleringar av typen ”via homosexuella
nätverk spreds hiv över världen till lokala
kretsar med liknande livsstil” och ”de inflytelserika
gayaktivisterna” och dels tragikomiska beskrivningar
av Kallings möten med bögarna på 80-talet.
Han hade aldrig tidigare såvitt han visste träffat
någon homosexuell och hörde inte talas om ”företeelsen”
alls under sin uppväxt. Och han har svårt att förstå
”vari njutningen består hos den part som ?suger
av?, ibland anonymt genom ett hål i väggen”.
Han tror att det kan handla om ett slags falloskult.
Kritiken mot den svenska smittskyddslagen
avfärdar han med att lagen står för en ”omhändertagande
samhällssyn som står i samklang med svensk välfärdsideologi
om ett solidariskt samhällsansvar”.
RFSL omnämns som ”remissinstans
för ett särintresse” och den ”homosexuella
ideologiska rörelsen” som driver frågor som
adoptionsrätt, i stället för att enbart inrikta
sig på att minska hiv-smittspridning, rör sig över
huvudet på enskilda homosexuella enligt Kallings, som
inte heller tycker att kända företrädare som
till exempel Hans Ytterberg förtjänar att nämnas
vid namn i denna annars så namnspäckade bok.
Kallings raljerar också över
”?progressiva konferenser” där man måste
kunna terminologin ordentligt och till exempel känna
till beteckningar som msm (män som har sex med män)
och där man kan välja mellan tre olika könskategorier
– man, kvinna och trans.
Raljerandet har två olika orsaker:
dels verkar han tycka att detta är larv helt enkelt,
en ståndpunkt som är svår att respektera
– och dels ligger hans fokus inte i väst. Det är
situationen i Afrika och Ryssland som rör honom allra
mest. Och det är djupt osympatiskt av västerländska
aktivister att bua ut aktivister från afrikanska organisationer,
för att de inte kan den rätta terminologin, påpekar
Kallings. Och det är omöjligt att inte hålla
med.
Det är hos kvinnorna som Kallings
största sympatier ligger. Det är dem han tänker
på när han tar till ord som ”folkmord”
för att beskriva bristen på ansvarstagande hos
flera av dagens ledare, med Sydafrikas president i spetsen.
Och Mbekis agerande toppar nog det mesta som gjorts för
att ytterligare försämra situationen för människor
som lever med hiv/aids.
Men ordet folkmord har dykt upp förr
i hiv-sammanhang. Den som kan sin hbt-historia minns att det
var just detta ord som amerikanska hbt-aktivister tog till
för att beskriva situationen i USA under Reagan. Att
ställa olika grupper mot varandra tjänar ingenting
till.
Jag tror på Kallings slutord
– även om våra referensramar är lite olika
när det kommer till sociala rörelser – vad som krävs
är en ”68-rörelse” på nytt. Men
det måste få vara olika typer av rörelser,
som respekterar varandras arbete.