Rodney King var en afro-amerikansk
ung man som misshandlades brutalt av fyra vita polismän
på öppen gata i Los Angeles 1991. Ett vittne filmade
misshandeln, vilket ansågs som ett starkt bevis mot
polismännen.
Men i en essä om King och misshandeln
visar Judith Butler hur videobandet användes av polismännens
advokater för att just bevisa sina klienters oskuld.
Advokaterna visade filmen under rättgången och
försökte övertyga juryn och allmänheten
om att den svarta kroppen som låg på marken och
fick spark efter spark av vita aggressiva poliser själv
var källan till våldet.
Således framställdes polisens
våld som ett försvar av samhällets rättssäkerhet.
Genom återskapandet av vit-hetens paranoia, grundad
på idén om svarthetens allerstädes närvarande
fara, omvändes det rasistiska över-greppet i en
Kafkaaktig stil, till ett bevis för Rodney
Kings skuld. Polismännen ville
bara ”eliminera faran”.
Vad man ser är aldrig befriat
från vad man har sett förut. Den gamla och djupt
rotade kriminaliseringen av den svarta kroppen vrider vår
blick så att offret blir boven.
Den 21 oktober 1991 blev jag beskjuten
av John Ausonius, känd som Lasermannen. En kula borrade
sig in i högerkinden, gjorde en spricka i käkbenet,
träffade mina tänder, splittrades i min mun, förstörde
nerverna i högra sidan av ansiktet för gott.
Bara för att mitt hår är
svart.
Dagen efter, på sjukhuset, besöktes
jag av en civilklädd, medelålders poliskommissarie.
Då han insåg att käkbenet var så skadat
att jag inte kunde svara på hans frågor, och då
han förstod att jag råkade vara född i Iran,
tog han till orda och gav mig en lång och detaljerad
föreläsning om hur iranierna var samhällsfarliga
typer. Han tyckte att vi var kriminellt benägna och själva
orsaken till den ökande rasismen i landet.
Det var alltså mitt fel att
John Ausonius bestämde sig för att bli Lasermannen.
Menade kommissarien inte egentligen att jag förtjänade
kulan?
Den 22 november 2005 kom nyheten om
13 fall där föräldrar till apatiska barn anklagas
för att ha tvingat sina barn till ett apatiskt tillstånd
i hopp om att få stanna. Folkhälsominister Morgan
Johansson är upprörd och tycker att de skall utvisas.
Om så blir fallet kommer barnen att dubbelbestraffas.
Denna cyniska syn på apatiska barn är inte ny.
I början av hösten framställde Marie Hessle
och Nader Ahmadi – regeringens utredare – problemet som ett
”spel” från de asylsökandes sida för
att lura systemet.
Av drygt 400 fall riktas nu allt fokus
på de 13 polis-anmälda. Den apatiska kroppen kriminaliseras
på samma sätt som Rodney Kings svarta kropp.
Den aktuella frågan är
inte längre hur de apatiska barnen skall räddas,
utan hur vi skall skydda oss från dessa hänsynslösa
föräldrar. I regeringsbeställda rapporter förvandlas
familjer med apatiska barn från hjälplösa
offer i behov av den svenska nationens gästfrihet till
ett hot mot den allmänna familjmoralen – hot som kan
utvisas med gott samvete.
Judith Butler menar att blicken sällan
är neutral. Vem som blir sedd och hur han eller hon betraktas
är en invecklad sammansättning av makt i termer
av ras, klass, sexualitet, etnicitet, och kön. Vår
blick är sällan befriad från maktens blick.
Ändå har vi val.
Du har ett val. Hur vill du se?