I början av 1900-talet sågs
facket som samhällsfarligt. Svenska arbe-tare var världsmästare
i att strejka och arbetsgivarna slog tillbaka med lockoutvapnet
– möjligheten att stänga ute arbetarna från
arbetsplatsen.
Staten gjorde sitt för att kontrollera
arbetarna. Bland annat skapades den så kallade Åkarpslagen
som kunde ge straffarbete för den som hindrade en strejkbrytare
från att arbeta. Åkarpslagen innebar också
att staten tvångsmedlade mellan fack och arbetsgivare.
På 1930-talet valde LO att centralisera
sin organisation, något som både Sveriges Arbetsgivarförening
(SAF) och staten länge önskat. Antalet strejker
sjönk därefter och 1938 avskaffades Åkarpslagen.
– Folkpartiet, som röstade för
att avskaffa lagen, tyckte att man lika gärna kunde använda
tryckfrihetsförordningen eller lagarna mot upplopp och
uppror om det behövdes vid strejker. I praktiken har
dock de lagarna inte använts, sade ekonomihistorikern
Kristian Falk som inledde seminariet på ABF-huset med
en historisk snabbgenomgång.
Från 1940-talet och framåt
flyttade den fackliga kampen allt oftare från fabriksgolvet
in i den nyinrättade Arbetsdomstolen, AD. Den fackliga
rörelsen var emot denna domstol eftersom den sågs
som en klassdomstol där två representanter för
facket, två från SAF och tre från staten
dömde. Trots det är det facket som stått och
i dag står för majoriteten av alla stämningar
till AD.
Just nu förbereds förhandlingar
i AD om Sekos sparkade klubbordförande Per Johansson.
Seko har stämt Connex för att ha sparkat Johansson
utan saklig grund. Farhågorna finns att han liksom många
före honom kommer att ”köpas ut” i AD.
Det vill säga: även om AD anser att det inte finns
någon saklig grund för uppsägning så
kan arbetsgivaren genom paragraf 39 i lagen om anställningsskydd
(Las) ändå säga upp den anställde genom
att betala ett bötesbelopp.
Berit Bengtsson från Uppsala
universitet gav frågan om anställningstrygghet
en historisk belysning. Hon förklarade att LO redan i
början av 1900-talet erkände arbetsgivarnas rätt
att ”fritt antaga och avskeda arbetare”. Men både
LO och SAC försökte så gott man kunde inskränka
de möjligheterna. Metoden blev så kallad platskontroll
– att facket tog kontroll över arbetsförmedlingen.
På detta sätt blev det meningslöst för
arbetsgivarna att sparka fackligt aktiva, man fick bara en
ny fackligt aktiv anställd. När lagen om anställningsskydd
infördes 1974 med sin paragraf 39 blev det i praktiken
lättare för arbetsgivarna att säga upp fackligt
aktiva.
På seminariet diskuterades också
strejkrätten. Den har varit omdiskuterad under hela arbetarrörelsens
historia och det var först på 1970-talet som strejkrätten
skrevs in i grundlagen. Men man skrev också in ett tillägg
som upphäver strejkrätten om annan lag eller avtal
säger så. Staten kan alltså när som
helst instifta en lag som upphäver strejkrätten.
Det är detta som fackföreningsrörelsen
nu fruktar när arbetsgivarna är på offensiven.
Arbetaren skrev i nummer 47/2005 om hur arbetsgivarorganisationen
Svenskt näringsliv vill inskränka strejkrätten.
Seminariet avslutades med paneldebatten
”Är facklig kamp möjlig i dag?”. Det var
den första punkt som drog större åhörarskaror,
ett 30-tal bänkade sig för att lyssna till Frances
Tuuloskorpi (Livsklubben på bageriet Cerealia), Björn
A Borg (förbundsordförande i Hamnarbetarförbundet),
Klas Göran Hoffman (tidigare aktiv i LO-förbundet
Metall och i SAC:s sektion vid IMO) samt Lena Barrow (vikarierande
ombudsman för SAC).
Så mycket debatt blev det inte,
enigheten var stor om att försöka återföra
kampen från arbetsdomstolen till arbetsplatserna.
– Visst är det svårare
i dag med lagarna. Arbetsgivaren synar oss alltid och om vi
strejkar hamnar vi i AD. Så var det inte på 1970-talet,
sade Björn A Borg.
Alla betonade vikten av att kämpa
över fackgränserna. Först när Frances
Tuuloskorpi gick till angrepp mot ”fribrytarfacken”
Hamnarbetarförbundet och SAC hettade debatten till.
– När ni strejkar är det
en inbyggd del av systemet och får därför
ingen stark effekt. När vi strejkar deltar hela arbetsplatsen,
alla vet att det är olovligt och vi bryter därmed
samförståndet. Visst kan man hävda att det
är reformisternas uppgift att ta hand om de flesta arbetare
och göra dem ofarliga. Men revolutionärernas uppgift
blir då att oskadliggöra resten, sade hon.