En billig arbetskraftsreserv, till
hands när fabrikerna visslar? Så beskrevs kvinnorna
i proggmusiken för några decennier sedan. Man kunde
tycka att sådana slagdängor borde gått ur
tiden. Men icke.
I dag lystrar problemet främst
till namnet deltidshelvetet, den ofrivilliga deltiden, som
ju framför allt drabbar kvinnodominerade sektorer. Det
handlar om ungefär 200000 som är deltidsanställda
mot sin vilja och av dem är tre fjärdedelar kvinnor.
Därför var det välkommet
när regeringens utredare i förra veckan – till slut!
– presenterade sin utredning med förslaget att lagstifta
om rätt till heltid, en fråga som de kvinnodominerade
LO-facken satt högt på sin dagordning de senaste
åren. Men trots detta är det egentligen ingen som
jublar. Inte LO, inte tjänstemannaförbunden, inte
företagen – nej, inte ens arbetslivsminister Hans Karlsson.
Näringslivets farhågor
är att en eventuell lag om rätt till heltid skulle
få företagen att känna sig så snärjda
att de trots att de egentligen vill låter bli att anställa.
Just så råmar de vad gäller allt som stavas
arbetsrätt – och den farhågan är knappast
särskilt befogad. Att anställa tills vidare – och
på heltid – är inget farligt för en företagare.
Sverige har en väldigt generös lagstiftning för
den som anställer och sedan vill ge den anställde
sparken. Företaget måste bara påvisa att
det föreligger arbetsbrist – och då gills allt
från mindre orderingång till att ekonomin inte
längre tillåter så många anställda,
eller till och med att företaget bestämt sig för
att det vill öka vinsten – så är det vad som
kallas saklig grund för uppsägning.
Men även delar av fackföreningsrörelsen
är kritiska: Ett steg mot att avskaffa den svenska modellen
där arbetsmarknadens villkor framför allt avgörs
i avtalsförhandlingar och inte i lagstiftning, hävdar
några.
Och visst vittnar lagförslaget
om ett fackligt misslyckande. Den svenska fackföreningsrörelsen
borde ha styrkan att driva igenom ett heltidskrav i avtal.
Men de förbund som är värst drabbade av deltidsfällan,
Kommunal, Handels och HRF, tycker sig trots sina hundratusentals
medlemmar vara så svaga att de måste ropa på
hjälp från staten.
Att strejkvapnet från det största
förbundet, Kommunal, inte biter något vidare blev
vi varse våren 2003. Arbetsgivarna kommun och landsting
red ut strejken – och tjänade till och med pengar när
verksamheten lamslogs. När Kommunal inte fick stöd
från andra än elektrikerna inom LO-familjen var
strejkfiaskot ett faktum. Trots ett brett stöd från
allmänheten.
I det läget behöver det
inte vara fel att politikerna griper in.
Men det lagförslag som nu lagts
möter inte ens hurrarop från de ivrigaste påhejarna
i de kvinnodominerade LO-förbunden. De menar att lagen
blir tandlös eftersom den innehåller så många
undantag:
En sjundedel av det totala antalet
anställda hos varje arbetsgivare undantas från
huvudregeln om heltidsarbete, lagen omfattar inte vikarie
för deltidsanställd och gäller inte heller
om en heltidsanställning inte tillgodoser något
behov av arbetskraft som arbetstagaren har tillräckliga
kvalifikationer för.
Arbetslivsministern själv är
missnöjd eftersom lagen inte föreslås omfatta
företag med färre än tio anställa.
Nu ska förslaget ut på
remiss i tre månader innan propositionen läggs
fram i riksdagen. Så möjlighet att skärpa
udden finns.
För alla timvikarier som kastas
hit och dit, ständigt beredda om telefonen ska ringa
om extra timmar kommer en lag att kunna göra skillnad.
Därmed blir det även ett feministisk framsteg.