Det är snart ett år sedan den förkrossande tsunamivågen drog sig tillbaka från Thailands, Indonesiens, Indiens och Sri Lankas stränder. Efter sig lämnade den katastrofal ödeläggelse och flera hundra tusen döda människor. Men ur den djupt tragiska händelse som tsunamin var blottlades också en tämligen oförtäckt svensk kolonialism. Först hos medierna och resebolagen. Sedan hos […]
Det är snart ett år sedan
den förkrossande tsunamivågen drog sig tillbaka
från Thailands, Indonesiens, Indiens och Sri Lankas
stränder.
Efter sig lämnade den katastrofal
ödeläggelse och flera hundra tusen döda människor.
Men ur den djupt tragiska händelse
som tsunamin var blottlades också en tämligen oförtäckt
svensk kolonialism.
Först hos medierna och resebolagen.
Sedan hos statsmakten.
När det visade sig att charterbolagens
resurser var tusenfalt för snålt tilltagna satte
staten in alla medel för att bistå svenska medborgare
i provinsen Thailand. Snart kom agerandet att likna den som
tillkommer soldater i en armé.
De fallna turisterna från Sverige
skulle identifieras till varje pris. Här fanns ingen
anpassning till thailändsk kultur, svensk kutym skulle
gälla. Inga lik fick brännas. En död svensks
indentitet vägde tyngre än risken att sprida epidemier
i Thailand.
Än värre blev det när
statsministern vid ett besök i Thailand förebrådde
landets regering för att varningssystemet inte varit
alert nog och varnat utländska turister i tid.
I hela denna turbulens visade svensk
massmedia sig minst lika kolonialistiska som politiker och
kungahus. Likt gläfsande hundar förebrådde
de regeringen för att inte ha handlat snabbare och bistått
drabbade svenskar. Kung och kronprinsessa jagades med jämna
mellanrum fram i diverse insamlingsprojekt och förböner
i domkyrkor.
Insamlingen visade på en oväntad
generositet och medlen gick till drabbade i flodvågsländerna.
Gott så.
Men vad hade hänt om inga svenskar
drabbats av flodvågen? Hur många drottningtårar
har det fällts efter jordskalvet i Pakistan?
Jag ser hela den mediala bearbetningen
av flodvågens verkningar på oss som en enda nationell
debriefing.
Den kolonialistiska andan måste
hållas vid liv, återupprättas om den skadats
och vi måste snabbt återvända till Thailand
som turister. Khao Lak och Phuket måste åter-igen
bli svenska utposter.
Märkligt nog har medierna inte
ställt charterbolagen till svars för hur de kan
förflytta omkring femton tusen svenskar i månaden
till ett område tusen mil bort utan att garantera deras
säkerhet.
Ingenstans ställs frågan
hur thailändarnas liv har förändrats på
grund av svenska turisters närvaro i Phuket eller Khao
Lak. Hur många thailändare har tvingats flytta
till främmande trakter – för skandinaver ”paradisiska”
trakter – för att bli tjänare och prostituerade
åt svenskar och andra västerlänningar?
Om massturismen skrev Georg H von
Wright en gång att ”den sliter ner den fysiska
miljön – förvandlar, när den är som värst,
leende landskap till avskrädeshögar och gammal kulturbygd
till modern hotellslum”. Det kan tilläggas att den
sliter ner människor också. Framför allt tvingar
den dem att anpassa sina liv till lynniga konjunkturer för
semestervistelser.
Det är tragiskt att det ska till
en katastrof för att avslöja vår attityd till
omvärlden. Vi tycks verka i samma anda som de stora kolonialmakterna
från fornstora dar.