Begår personer från Tomelilla
fler brott än de från Ramsele? Och har det i så
fall något med deras sociokulturella miljö att
göra? Penetrerar vi den frågan tillräckligt
djupt går det säkert att få fram skillnader.
Men är de därmed intressanta? Och i så fall
till vad då?
I slutet av 1990-talet gjorde Brottsförebyggande
rådet, Brå, en studie där de jämförde
inflyttade och infödda svenskars brottslighet. Fram trädde
en bild av att ”svenskarna” begår de flesta
brotten. Samtidigt synliggjordes hur vissa invandrargrupper
var högre representerade i brottsstatistiken än
andra och att om hela gruppen ”invandrarna” klumpas
ihop så är de dömda till fler brott per person
räknat än ”svenskarna”.
I veckan kommer Brå med en uppföljare
till rapporten (efter denna tidnings pressläggning).
Den har redan applåderats av folkpartiets integrationspolitiske
talesman Mauricio Rojas som – innan han ens läst rapporten
– drar slutsatsen att människors brottsbenägenhet
bör relateras till olika nationaliteters sociokulturella
bakgrund, och att detta bör fram i ljuset. Utifrån
en sådan debatt kan man ”ta itu” med problemen,
hävdar han (DN debatt, 12 december).
På vilket sätt de ska ”tas
itu” med lämnas dock därhän. Ska vissa
etniska grupper stämplas – i sin helhet – som mer brottsbenägna
än andra och därmed särbehandlas?
För bara några månader
sedan presenterades forskningsrapporten Likhet inför
lagen (Stockholms universitet, 2005) som konstaterade att
invandrare utsätts för en strukturell diskriminering
inom det svenska rättsväsendet. I varje led av rättsprocessen
utsätts invandrare för negativ särbehandling.
Invandrare anmäls oftare, deras brott utreds noggrannare,
de häktas oftare än svenskar som misstänks
för samma brott och sitter dessutom häktade längre
tid. När domstolen sagt sitt fälls invandrarna oftare
och döms till hårdare straff – återigen jämfört
med svenskar som begått motsvarande brott.
Denna kunskap avfärdar Mauricio
Rojas med att diskriminering och ”rasism” inte kan
vara en avgörande förklaringsfaktor till statistiska
mönster, eftersom det ju finns skillnader i brottsbenägenhet
mellan olika invandrade nationaliteter.
Rojas känner antagligen inte
till resultaten från en annan aktuell rapport, Rasism
och främlingsfientlighet i Sverige (Integrationsverket,
2005), som drar slutsatsen att rasismens nya ansikte framför
allt är ett hat mot muslimer. Rasism finns i Sverige
och den slår olika mot olika etniska grupper.
Utifrån den kunskapen blir bilden
av varför vissa grupper är överrepresenterade
i brottsstatistiken något mer nyanserad. Och utifrån
den kunskapen framstår folkpartiets utspel som ett klumpigt
försök att kamma hem populistiska poänger med
rasistiska övertoner – samtidigt som de utger sig för
att stå på antirasismens främsta barrikad.
Vi kan säkert skapa skarpa motsättningar
mellan norrläningar och skåningar om vi åstadkommer
en debatt där grupperna skärskådas statistiskt
och ställs mot varandra. Men ingen har intresse av en
sådan debatt, så den uteblir.
Fast det är klart, visar det
sig att en sådan diskussion kan fiska några snabba
röster, kan vi säkert räkna med folkpartiet.