Den 14 december 1995 samlades världens
dåvarande ledare i Paris för att bevittna det högtidliga
undertecknandet av Daytonavtalet som några veckor tidigare
hade förhandlats fram i USA. Bosnien-Hercegovinas president
Alija Izetbegovic, Kroatiens president Franjo Tudjman och
Serbiens president Slobodan Milosevic satte sina namn under
det avtal som skulle få vapnen att tystna. Bosnien skulle
förbli ett land trots Kroatiens och Serbiens försök
att splittra det och alla flyktingar skulle ha rätt att
återvända hem.
Nu har tio år gått. Rättegången
mot Milosevic är inne på sitt fjärde år
och Tudjman och Izetbegovic har båda avlidit med försäkringar
från FN:s krigsförbrytartribunal i Haag att de
hade hamnat där om de hade levat.
Bosnien har i praktiken fortsatt vara
ett internationellt protektorat. Cirka 7000 fredsbevarande
soldater – sedan ett år tillbaka under EU:s befäl
– finns kvar i landet.
Daytonavtalet gjorde slut på
ett krig där runt 100 000 människor dog medan över
hälften av landets befolkning blev flyktingar i den systematiska
etniska rensningens spår. Krigets drivkraft var den
extrema nationalismens idéer om etniskt rena områden.
När Mirsad Tokaca från
det oberoende Undersöknings- och dokumentationscentret
i Sarajevo gästade Stockholm i november för att
delta i MR-dagarna, Demokratiakademins årliga samling
för att diskutera mänskliga rättigheter, betonade
han att målet är att identifiera alla offer.
– Det är också ett sätt
att förhindra framtida konflikter, sade Mirsad Tokaca.
Balkan har alldeles för mycket av mytologisk historia.
Mirsad Tokaca tillhör dem som
anser att en rättslig uppgörelse är nödvändig.
Krigsförbrytarna måste bort från den politiska
arenan, menar han.
Internationella Röda kors-kommittén
uppskattar att omkring 14000 personer fortfarande saknas sedan
kriget och nya massgravar upptäcks ständigt runt
Srebrenica.
Daytonavtalet och dess implementering
har haft många svagheter. Decentraliseringen av makten
innebar att de nationalistiska eliterna kunde behålla
den. Kvinnorna och det civila samhället fick små
möjligheter att påverka Bosniens framtid.
Ofta bytte krigsherrarna ut sin uniform
mot kostym och lät sig väljas till politiska ämbeten.
I dagens Bosnien är korruptionen förlamande, arbetslösheten
skyhög och fattigdomen utbredd. Opinionsundersökningar
visar att en majoritet av Bosniens unga inte ser någon
framtid utan vill emigrera. Lågt valdeltagande gynnar
nationalistpartierna, och Mirsad Tokaca påpekar att
det är omkring 30 procent av de röstberättigade
som aktivt röstar på nationalisterna.
EU har sagt ja till att börja
förhandla med Bosnien om ett framtida medlemskap. Det
har tvingat fram en läpparnas bekännelse från
ledare bland bosnienserber, bosnienkroater och bosnjaker att
de ska verka för en ny författning, där den
etniska tillhörigheten inte längre ska vara det
avgörande. Men det är många som tvivlar på
viljan hos de krafter som fortfarande vägrar erkänna
den egna sidans förbrytelser och som ser krigsförbrytare
som hjältar.
I Kroatien samlades 70000 personer
i söndags i Split för att visa sitt stöd för
general Ante Gotovina som efter fem år på flykt
gripits på Teneriffa och förts till Haag. I Serbien
hoppas det högerextrema radikalpartiet på ett nyval
som ska ge dem regeringsmakten. FN:s beslut att inleda samtal
om Kosovos framtid kommer få svårt att tillfredsställa
vare sig albaner eller serber och kan leda till nya konflikter.
Tio år efter Dayton är
det långt kvar till stabilitet och en hållbar
fred på Balkan.