Under 2005:s sista bankdag, 30 december, genomförde tjänstemännen på den argentinska centralbanken en serie komplicerade operationer som från olika konton, i bland annat Schweiz, förde över sammanlagt 9,5 miljarder dollar till Internationella valutafonden, IMF. Därmed blev landet för första gången på närmare 50 år skuldfritt i förhållande till fonden. Med två avbetalningar den 22 och 23 december på sammanlagt 15,4 miljarder dollar hade då Brasilien redan genomfört motsvarande manöver.
Argentinas president Nestor Kirchner presenterade åtgärden med orden ”Argentina betalar, Argentina befriar sig, Argentina skapar sitt eget öde, Argentina börjar bygga sitt oberoende”. Hans brasilianske kollega Luis Inacio ”Lula” da Silva uttryckte sig likartat: ”Kolonisationens tid är över och Brasilien är nu herre över sitt eget öde”. En opinionsundersökning gjord på uppdrag av Argentinas regering har visat på ett 80-procentigt stöd för politiken.
En rad oberoende organisationer och folkrörelser, däribland argentinska Mödrarna på Plaza de Mayo och brasilianska MST, Movimiento Sem Terra, tillsammans med kulturpersonligheter som fredspristagaren Adolfo Pérez Esquivel, fördömde däremot i ett uttalande den 30 december de tidiga avbetalningarna som ett sätt att ”tillfredsställa fonden men lämna den väldiga skulden till våra folk obetald”.
Argentina har under de senaste tre åren haft mycket stora exportinkomster, främst från soja och andra jordbruksprodukter, men centralbanken har genom att köpa upp dollar hållit pesokursen nere runt tre pesos per dollar. Avbetalningen till IMF åt upp runt en tredjedel av den dollarreserv som har byggts upp.
Vänsterekonomen Claudio Katz konstaterar att IMF under de senaste åren inkasserat runt 45 miljarder dollar och att alla de tidigare största låntagarna, Turkiet, Ryssland, Argentina och Brasilien, nu helt eller delvis gjort sig skuldfria. Han anser dock inte att länderna formellt uppnår något större oberoende genom att göra sig skuldfria än genom att bara amortera skulderna avtalsenligt – de ökända ”strukturanpassningsprogrammen” eller ”fattigdomsreduceringsprogrammen” är länderna tvingade att acceptera enbart som villkor för nya lån eller för anstånd med sina amorteringar. Men regeringarna fortsätter, genom sin allmänna ekonomiska inriktning, ändå att vara beroende av de internationella finansmarknadernas godkännande. Denna syn har stöd även från finansanalytiker som banken HSBC:s Paulo Vieira da Cunha, som bedömer att ”det här ändrar inte egentligen relationen till IMF”. Slutligen pekar Katz på att den argentinska regeringen nu sopar igen spåren efter en rad eventuellt brottsliga finansiella operationer, bland annat när IMF godkände stora lån som användes för att finansiera kapitalflykt 2001.
I en process som väckt betydligt mindre internationell uppmärksamhet godkände Argentinas Högsta domstol den 20 december en anmälan mot IMF för finansiellt understöd av brott mot mänskliga rättigheter under militärdiktaturen 1976–1983, ett brott som saknar preskriptionstid. Organisationens funktionärer anses ha medverkat till att ”skuldsätta landet oproportionerligt och medverka till att finansiera kränkningarna av mänskliga rättigheter”, en medverkan som var ”nödvändig för brottens genomförande”, anser anmälarna. Åklagarmyndigheten har nu fått till uppgift att identifiera individuellt ansvariga för framtida åtal.
Under militärdiktaturen ökade statsskulden från 6 till 46 miljarder dollar, varav det visat sig omöjligt att klarlägga hur 31 miljarder spenderades. Redan 2000 uttalade en argentinsk domstol att utlandsskulden på grund av sättet den uppkommit på måste betecknas som ”oskälig och illegitim”.
