Ariel Sharons allvarliga stroke har lett till bestörtning, inte bara i Israel, utan runt om i världen. Plötsligt ses han som en fredens man – inte minst av vår egen utrikesminister Laila Freivalds i Lunchekot i förra veckan.
En sådan syn på Sharon förargar och sårar palestinier. För Sharons arv handlar inte bara om att han genomdrev utrymningen av Gaza. Hans arv handlar också till exempel om Unit 101, ett israeliskt kommando som under 1950-talet gjorde dödliga räder på Västbanken. Eller om hans ansvar som dåvarande försvarsminister för massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon 1982.
Att utrymningen av Gaza ackompanjerades av utbyggnad av bosättningarna på Västbanken och fortsatta annekteringar av palestinsk mark genom murbygget är ytterligare skäl till varför palestinier har svårt att se Sharon som en fredens man.
Vad Sharons avsikt med tillbakadragandet från Gaza var redovisades i dokumentären Den gäckande freden som visades i SVT nyligen: ”Som en del av den här planen kommer Israel att stärka kontrollen över de områden som ska höra till Israel. De kommer att ingå i staten Israel i varje framtida uppgörelse”, sade han. Ytterligare fördjupning gav hans rådgivare Dov Weisglass i en intervju i israeliska Haaretz hösten 2004: ”Det signifikanta med planen om tillbakadragande är att det fryser den politiska processen”, med förtydligandet att ”du förhindrar bildandet av en palestinsk stat, och du förhindrar en diskussion om flyktingarna, gränserna och Jerusalem”.
Med det i tankarna är det svårt att se att Sharons sorti från politiken skulle försämra möjligheterna till en fredsprocess, även om läget samtidigt blir mer instabilt.
Det återstår att se vad de israeliska väljarna säger i valet den 28 mars. I dagsläget rapporterar Haaretz att Sharons nybildade mittenparti Kadima av sammanlagt 120 platser i Knesset skulle få cirka 40 om valet hölls i dag. Arbetarpartiet skulle få 18 och Likud 13.
Men kommer de höga opinionssiffrorna för Kadima med en annan ledare, Ehud Olmert ses som troligast, hålla i sig eller är de delvis tillfälliga sympatiyttringar? Och om Kadima tappar röster blir det då främst till Arbetarpartiets Amir Peretz eller Likuds Binyamin Netanyahu? Netanyahu har sagt att han kommer att föra tillbaka Likud till dess högerposition och motsätter sig allt tillbakadragande. Peretz, som leder den fackliga centralorganisationen Histadrut, har valt att fokusera på välfärdsfrågor, är medlem i fredsorganisationen Peace Now och förespråkar direkta förhandlingar med palestinierna.
Om opinionssiffrorna håller i sig är det kanske troligaste scenariot att Kadima bildar koalition med Arbetarpartiet. Peretz lär alltså inte hamna på premiärministerposten, knappast heller bli utrikesminister – en partikamrat till Peretz spådde i förra veckan att det i bästa fall blir en finansministerpost.
Och om bara två veckor kommer, om allt går enligt planerna, det första palestinska parlamentsvalet på tio år att hållas. Hamas tros nå valframgångar. De har svurit på att inte förhandla med Israel. Samtidigt har många experter spått att Hamas kommer att bli mer moderata om de får politiska mandat.
Osäkerhet och instabilitet ser ut som säkra kort i Mellanöstern under våren. Men kanske finns det också, genom att Sharon lämnar politiken och i likhet med vad som spåddes när hans ärkerival Yassir Arafat dog för lite drygt ett år sedan, en liten chans till öppning nu när nya krafter tar över även på den israeliska sidan.
