Företagens vinster skjuter i höjden samtidigt som lönerna hålls tillbaka och arbetstiden snarare ökar än minskar. Aktieägarna klappar sig nöjt om magen och kan konstatera att förra året var det bästa börsåret sedan 1999.
En allt effektivare produktion frigör enorma resurser, men vart hamnar de? Vart borde de hamna?
Arbetaren inleder året med en debattserie om arbetet och tiden. Först ut är Inga-Lisa Sangregorio som vill bort från uppdelningen mellan de som arbetar (för mycket) och de som inte får eller kan arbeta alls.
Telefonsvararen blinkar. Det är Arbetarens debattredaktör. Hur bör vänstern ställa sig till de resurser som skapas av produktivitetsökningen i samhället? Vilka krav bör vi ställa? Högre löner, kortare arbetstid? Det är väl ändå inte rimligt att aktieägarna ska få rubbet nu när företagen gör jättevinster? Vill jag skriva en debattartikel om detta?
Det vill jag inte. Jag vill åka skidor, laga god mat till familj och vänner, läsa julklappsböckerna. Och vad då ”vänstern” – finns det nån vänster? Men efter att ha pratat live med redaktören veknar jag. Här några tankar som förhoppningsvis kan reta någon.
För det första: företagens vinster. Ursäkta, men det är väl bra om företagen går med vinst? Jag har aldrig begripit mig på vänsterns motvilja mot vinstgivande företag. Ett företag som går med vinst tigger inte pengar av staten utan betalar – förhoppningsvis – skatt och delar ut pengar till aktieägarna, som i sin tur betalar skatt.
Sen kan man diskutera i vad mån vinsterna är orättfärdiga. Beror de på den låga kronkursen, kopplad till den möjligen alltför låga räntan? Beror de på de alltför höga priser som oligopolföretagen i till exempel energisektorn kan ta ut? Beror de på de låga svenska lönerna? Låga jämfört med vad?
Hur som helst är problemet knappast vinsterna utan det faktum att det inte längre tycks finnas något samband mellan framgångsrika företag och hög sysselsättning. Om det finns ett samband är det snarast negativt.
Här kommer vi in på den andra frågan: vems förtjänst är det att produktiviteten har ökat?
Låt oss föreställa oss ett extremfall, den helautomatiserade fabriken där en ensam arbetare övervakar robotarna. Är det han som skapar mervärdet?
I ett högt utvecklat samhälle med långtgående arbetsdelning är det inte möjligt att identifiera vems förtjänst det är att varuproduktionen kan bedrivas allt effektivare. Föräldrar och lärare som skapat humankapitalet är lika viktiga som de som satsat pengar som möjliggjort teknikutvecklingen. Och när det gäller ett företags vinster är de som har mist jobbet och därmed inte längre belastar lönelistorna kanske lika viktiga som de som arbetar kvar i företaget. Det här är starka argument för att överskottet bör fördelas över en mycket större grupp än de närmast sörjande eller i det här fallet jublande.
Vilka mål bör den ganska maktlösa vänstern då sträva mot?
Varför inte börja med att ställa de självklara frågorna? Om det nu inte behövs så många människor i varuproduktionen – är det inte ologiskt att snåla in på de områden där människor inte kan ersättas av maskiner? Borde vi inte tvärtom ha råd med fler vuxna i skolor och daghem, fler händer och hjärtan i äldrevården, bättre skötsel av våra gemensamma miljöer? Hur kommer det sig att vi har blivit så fattiga att vi inte har råd med det allra viktigaste?
Och om produktiviteten nu har ökat så mycket, hur kommer det sig att den dagliga arbetstiden är lika lång som 1919?
Jag anser att det har varit ett stort misstag att inte driva arbetstidsfrågan hårdare, och då utifrån en långsiktig samhällsekonomisk analys och inte med det enfaldiga kravet sex-timmars-arbetsdag-med-bibehållen-lön.
I stället har utvecklingen under de senaste femton åren lett till en allt hårdare uppdelning av befolkningen i en grupp som arbetar (alltför) mycket och en växande skara arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade. Principen tycks vara ”största möjliga olycka åt största möjliga antal”.
Den här utvecklingen har lett till en oerhörd arrogans hos den grupp som någon träffande kallat ”den nynöjda medelklassen”. Det är förödande för solidariteten i ett samhälle om några får för sig att de, tack vare sina höga löner, försörjer de övriga.
Mot den bakgrunden föreslår jag en bred diskussion om fördelningsfrågorna. Och då inte bara om fördelningen av pengarna utan också om:
• fördelningen av arbetet, det betalda och det obetalda, både mellan människor och mellan olika perioder i varje människas liv
och:
• fördelningen mellan betalt och obetalt arbete, och frågan hur det senare skulle kunna organiseras på ett både rättvisare och roligare sätt.