Fan, vad cool! Är det ok om jag kollar lite i den?” Platsen är en krog på Sveavägen i Stockholm, den hänförde en prydlig ung man i 25-årsåldern.
Det som är så coolt är Jenna Jamesons självbiografi, nyss kommen från förlaget och liggande bredvid mitt ölglas.
Jenna Jameson är världens mest berömda porrstjärna vars liv är den sortens american dream som bara görs i Amerika.
Tidigt moderlös och uppväxt med en våldsdyrkande och frånvarande pappa som flyttade henne och brorsan till en ny stad minst en gång om året. Mobbning, sexuella övergrepp, knark och hängiven tonårig flickvän till hård biker-tatuerare, succékarriär på strippklubb i Las Vegas, porrfilm, ännu mera knark och – till slut och trots allt – världsherravälde. Med andra ord född i en värld där en kvinnas enda karriärmöjlighet är att bli strippa eller porrstjärna.
Men mer än någonting annat är Jenna Jameson det främsta exemplet på att porr numera är en accepterad ingrediens i populärkulturen.
I dag hör det till vanligheterna att rockstjärnor dejtar strippor och/eller porrstjärnor och en snabb titt på MTV gör det svårt att avgöra var sexklubben börjar och musiken slutar. Innan Jenna Jamesons tidiga 1990-tal såg medielandskapet annorlunda ut.
Jenna Jameson fick sitt breda genombrott som den första tjejen någonsin som kom ut på andra sidan Howard Sterns beryktade radioshow som en cool, snabbtänkt stjärna och inte som den brukligt blåsta bimbon. Sedan följde priser, utmärkelser, megakändisskap.
Två gånger har fyra våningar höga
reklamaffischer föreställande Jenna Jameson prytt Times Square i New York.
Medförfattare till Att älska som en porrstjärna är ingen mindre än Neil Strauss, journalist på Rolling Stone och New York Times och den kreddigaste biografiförfattaren som finns att uppbåda för pengar.
Och det är en rolig bok, full av självdistans, humor och – såklart – mängder av mer eller mindre lättklädda bilder på vår hjältinna.
Men till skillnad från bästsäljande porrsystrarna Linda Lovelace och Traci Lords har Jenna Jameson inte skrivit någon offerskildring om den förnedrande porrbranschen där kvinnor först luras med löften om guld och gröna skogar och därefter sjunker allt djupare i en spiral av utnyttjande, våld och förnedring.
I Jamesons fall har porrindustrin inneburit just guld och gröna skogar – hon är rik som ett troll, världsberömd och har kontroll över såväl sitt liv som sin alltjämt blomstrande karriär.
Visst har Jenna Jameson fått sin släng av sleven, men inte för en sekund ångrar hon de val som lett fram till den hon är i dag.
Hon ville bli världens största porrstjärna – och hon blev det. Hon lyckades med hjälp av benhård vilja, ambition och en insikt om att den som vill lyckas i porrbranschen inte har råd att ta någon skit från någon. Varken svartsjuka pojkvänner eller regissörer som tjatar om analsex.
Boken är ett slags bisarr askungesaga om en Duktiga Tjejen i white trashlandet och är kryddad med smaskiga detaljer om superstjärnor som Bruce Willis, Cindy Crawford och Marilyn Manson.
Men ställd bredvid den amerikanska journalisten Pamela Pauls bok Pornified blir läsningen av Att älska som en porrstjärna mer problematisk.
Inte för att porrifieringen är Jenna Jamesons fel, utan för att ute i den verkliga världen är porr inte något att skratta åt.
Pornified är ett maffigt och stenhårt reportage om porrifieringen av mainstreamkulturen i USA och vad den får för effekter på dem som använder porr, de som lever med män som använder porr och hur det påverkar deras inbördes relationer.
Boken bryr sig inte ett dugg om porrindustrin eller kvinnorna som verkar, mer eller mindre frivilligt, i den.
Inte heller gör Pamela Paul anspråk på någon moral. Pornified bygger, förutom skriftliga källor, på intervjuer med ett 80-tal män och nästan lika många kvinnor.
Några av Pauls intervjuobjekt tittar aldrig på porr, andra gör det ibland, de allra flesta gör det ofta. En del av dem så ofta att de har blivit beroende av den.
I stort sett alla konsumerar den största delen av sitt porrintag på nätet: Det är ingen underdrift att säga att internet har revolutionerat porren och sättet den används på.
Pornified är en skrämmande resa in i en värld där män som förr hyrde en eller ett par filmer i månaden tillbringar allt mer tid med att runka framför sina datorer. Nätet är fullt av porr (att googla ”xxx” ger över 42 miljoner träffar), garanterar full anonymitet och det allra mesta är gratis.
Samtliga intervjuade hävdar att de har sitt porrsurfande under kontroll, att de är medvetna om att porr inte är på riktigt och att den objektifierar och många gånger förnedrar kvinnor på ett sätt som inte alls är ok. Ändå har lejonparten på eget initiativ försökt att skära ner på surfandet, utan att lyckas.
Män försakar sina barn och sina karriärer, blir besatta av att klicka vidare och kan till slut inte få orgasm när de ligger med sina fruar och flickvänner såtillvida de inte får spruta dem i ansiktet som i porrfilmerna. Fruarna och flickvännerna upptäcker att de få gånger deras män vill ha sex med dem hade de lika gärna kunnat onanera. Männen är ändå inte närvararande.
Många vittnar om hur de vant sig vid grövre och grövre bilder och filmer. Hur de vill spy första, andra och tredje gången de ser en skildring av djursex eller ett övergrepp mot ett barn, men att de efter ett tag upptäcker att de blir upphetsade i stället. Och vill se mer.
Samtidigt säljer sportaffärerna snowboardbrädor med sprutlackerade motiv av Jenna Jameson till barn, och advokater runt om i USA vittnar om att den snabbast växande orsaken till skilsmässor är äkta mäns porrsurfande.
I Sverige inskränker sig den lilla porrdebatt som då och då blossar upp till att diskutera huruvida de som säljer sex – antingen i form av runkfantasier i strippklubbesökarnas huvuden, eller den riktiga grejen på gatan eller webben – ska få kallas sexarbetare eller inte.
I USA har porrdebatten hamnat i ett läge där all kritik möts av argument om yttrandefrihet och där den som är kritisk hamnar i knät på antingen Andrea Dworkin (all heterosex är övergrepp) eller den tokreligiösa högern (all sex som inte är barnalstrande inom äktenskapet är en synd). Att vara liberal och modern är att vara för porr. Progressiva feminister går samma väg som började trampas upp av Larry Flynts advokater och som breddats betydligt sedan dess av dollarkåta företag med porr på agendan.
Under tiden får miljoner barn och ungdomar sina första sexuella erfarenheter på nätet där oddsen för att de hamnar på en sida där fem snubbar i rad sätter på en kvinna i anus och därefter tvingar henne att dricka upp deras sperma, som alldeles nyss befann sig inuti henne, faktiskt är ganska låga.
Pamela Paul förordar ingen censur och inga förbud. I stället måste kulturen förändras så att det inte längre anses socialt accepterat att skicka samlagsbilder via jobbmejlen eller gå på porrklubb på polarens svensexa. Innan dess borde internetporren beläggas med samma åldersgränser som all annan porr.
Och kanske är det så enkelt som att porr i internetåldern inte längre handlar om att vara för eller emot att människor knullar framför en kamera, att det i stället handlar om hur vi ska hantera att den finns. Om inte annat – gud förbjude, men jag tänker låta som en moralkärring – för att skydda våra barn.
