Svensk vapenexport har länge legat på omkring fyra miljarder kronor per år, tills för två år sedan när exporten tog ett skutt upp till sju miljarder. 2005 års siffror är inte klara, men Jan-Erik Lövgren, ställföreträdande generaldirektör på Inspektionen för strategiska produkter, ISP, tror på fortsatt ökad vapenexport.
– Jag skulle inte bli förvånad om andelen som går till export blir större förra året än 2004, säger Jan-Erik Lövgren.
Och de närmaste åren kan exporten komma att bli ännu större.
Den ökande exporten beror inte bara på att gamla kunder, som USA, köpt mer – fler länder handlar dessutom hos svensk försvarsindustri. Bland dessa återfinns länder där mänskliga rättigheter allvarligt kränks eller fria och oberoende val inte hålls.
Lars Ångström, som sitter i Exportkontrollrådet, EKR, för miljöpartiet är mycket kritisk till att svensk försvarsindustri får exportera till länder där mänskliga rättigheter kränks.
– Jag anser att det är oacceptabelt och bryter mot de riktlinjer riksdagen slagit fast. Jag säger konsekvent nej till alla sådana ärenden i Exportkontrollrådet, men jag är oftast i minoritet.
Lars Ångström tror även att exporten till länder med tveksam inställning till mänskliga rättigheter kommer att öka.
– Tyvärr tror jag att det finns anledning att befara det. Det har skett en liberalisering när det gäller vapenexportpolitiken.
År 2004 uppgick försäljningen av det som kallas ”övrig krigsmateriel” till länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter till över 100 miljoner. Både Saudiarabien och Kazakstan är i dag kunder hos svensk försvarsindustri. Även Tunisien, Pakistan och Förenade Arabemiraten har ISP godkänt export till. I fallet med Förenade Arabemiraten består exporten även av krigsmateriel för strid, däribland ammunition och eldledningsutrustning.
Jan-Erik Lövgren på IPS tror att antalet länder som blir kunder hos svensk försvarsindustri totalt sett kommer att öka. Det har det gjort de senaste tio åren, bland annat på grund av EU:s utvidgning.
Men frågan om lämpliga länder är svår enligt Björn Hagelin, projektledare på fredsforskningsinstitutet Sipri.
– Att bedöma graden av förtryck och demokrati, samt hur det ska påverka exporttillstånd, är bland det svåraste i de riktlinjer som Sverige och EU har formulerat.
Den svenska försvarsindustrin byggdes upp för att säkerställa Sveriges självförsörjning när det gällde krigsmateriel. Ett starkt svenskt försvar behövde en säker leverantör. När nu det stora invasionsförsvaret monteras ner försvinner det svenska försvaret mer och mer som kund hos den svenska försvarsindustrin.
– Minskade svenska beställningar är en viktig orsak till att industrin arbetar för utländska beställningar eller tillsammans med utländsk industri, säger Björn Hagelin.
Detta var en av bakgrunderna till att den svenska regeringen började sälja av sitt innehav i den inhemska försvarsindustrin, vilket började 1997. I dag är endast Volvo Aero och Ericsson Microwave Systems helägt av svenska ägare.
– Det var inte en politisk utan en kommersiell nödvändighet om svensk industri skulle kunna konkurrera internationellt på samma villkor som utländska privata företag, säger Björn Hagelin.
Att det förändrade ägandet skulle vara en bidragande orsak till exportökningen anser inte Jan-Erik Lövgren.
– Nej, ägarförhållandena är en sak, men exportkontrollen är svensk.
Att den svenska försvarsindustrin i dag främst består av multinationella, kommersiella bolag har förändrat den. Det finns även en strävan att länderna inom EU ska ha en gemensam linje i den här frågan.
Sommaren 2005 föreslog krigs-materielutredningen bland annat att näringspolitiska skäl skulle vägas in i kriterierna för godkännande av export. Lars Ångström upplever att exportfrågan redan i dag handlar mer om näringspolitik än om säkerhetspolitik.
– Mitt intryck är att man tar större hänsyn till sysselsättningen i utlandsägda företag i Sverige än att exporten ska ske enligt riktlinjerna, säger han.
Enligt Jan-Erik Lövgren skulle en sådan omskrivning inte innebära någon egentlig förändring för ISP:s arbete. Det är snarast en omskrivning som stämmer bättre med dagens praxis.
– I praktiken finns de kriterierna redan i EU:s uppförandekod för vapenexport, det skulle egentligen inte innebära någon förändring.