Jan Selling har i en serie artiklar i Expressen och i en insändare i förra veckans Arbetaren anklagat mig för att syssla med antisemitism. Efter att ha varit aktiv i tio år i kampen för ett fritt Palestina, på gator och på papper, får man förstås räkna med att den anklagelsen förr eller senare måste falla över en; nu råkar den dock inte uttalas av någon av högerns huvudjägare, utan av en åklagare som marknadsför sig själv som ”vänsteraktivist”, historiker och – oförnekligen – Arbetaren-skribent. Dags för ett kort försvarstal.
Det ”grövsta exemplet” på min antisemitiska tendens skulle, enligt Selling, vara mitt uttalande under en diskussion i P1 Morgon att ”iranska vapen skulle vara bra för att balansera ’den aggressiva vargstaten Israel’”.
1. Om åsikten att Iran inte har mindre principiell rätt till kärnvapen än andra kärnvapenmakter i regionen är ett uttryck för att man hatar judar, ja, då har Selling förvisso åstadkommit en innovation i den historiska vetenskapen.
2. Om åsikten att iranska kärnvapen skulle skapa en terrorbalans som kan bidra till att avskräcka den katastrofala israeliska eller amerikanska aggression mot Iran som hängt i luften ett bra tag, om den åsikten visar att man tycker illa om judar i deras egenskap av judar, ja, då måste Selling sannerligen också döma ut en rad respekterade vänsterröster, från Richard Falk till New Statesman i världen som judehatare.
3. Om karaktäriseringen av Israel som ”en aggressiv vargstat” är ett tecken på avsky för det judiska folket… ja, vad finns det över huvud taget kvar av substans i termen ”antisemitism”? Just detta uttalande har jag dock inte fällt: vad jag sade i P1 Morgon var att Iran inte är en aggressiv vargstat, ty Iran har inte startat krig sedan 1739 och saknar territoriella anspråk på sina grannländer. Selling har hört vad han velat höra. Men visst, han kan få höra det nu: om någon stat i världen gjort sig förtjänt av att bli kallad ”aggressiv vargstat” måste det väl ändå, om man utgår från enkla historiska fakta, vara den stat som slitit sönder och slukat de sista resterna av Palestina, huggit djupa revor i samtliga sina grannländer i anfallskrig efter anfallskrig och bombräd efter bombräd, och som nu ylar om att flygattacker mot Iran kan utföras vilken stund som helst.
En annan punkt på Sellings åtalslista är att jag i en ledare efter att den israeliska ambassadören Zvi Mazel angripit Dror Feilers installation på Historiska muséet skrivit att Israel ”uppfinner antisemitism ur ingenting”. Här kan man bara undra varför Selling väljer att åtala mig och Arbetaren, och inte någon av de dussintals andra – från Göran Rosenberg till Göran Persson – som i olika varianter kommenterade händelsen på exakt samma sätt.
Slutligen. Selling utgår från en teori om ”tabuiserad antisemitism”, i Sverige utformad av Henrik Bachner, enligt vilken antisemitismen blivit tabu i västvärlden efter Förintelsen och därför har förträngts någonstans i vänsterns politiska undermedvetna, sublimerats som Palestinaaktivism och projicerats på Israel genom kritik av det sionistiska projektet. De utifrån denna teori åtalade befinner sig allt som oftast i samma hopplösa position som en klient hos en psykoanalytiker som insisterar ”nej, pipan jag drömt om är inte alls en symbol för en penis”!
Selling, Bachner och de andra har bestämt sig för att det simmar runt ”tabuiserad antisemitism” i huvudet på vänstern, och med freudiansk metodologi kastar de sig över varje uttalande som kan uppvisa någon slags formmässig likhet med judehat. Problemet är att denna metodologi och teori, på samma sätt som de freudianska, lider av det som Karl Popper kallade empirisk ”infallibilitet”: de är omöjliga att motbevisa, och saknar därför också vetenskapligt värde.
Selling kan fortsätta att spekulera i att mina uttalanden om aktuell världspolitik i allmänhet och Palestina i synnerhet uttrycker ett undertryckt hat mot judar som judar. Han kommer troligtvis att fortsätta att göra det så länge han håller Tysklands 1930-tal framför sig som ett prisma varigenom dagens världspolitik bör betraktas. Men man kan förstås hoppas på att han, och andra som använder samma metod för dagspolitisk analys, någon gång inser att de bör stanna där de hör hemma: i de historiska arkiven.
