De röstade mot USA, mot Israels ockupation och mot Fatahs korruption”, kommenterade en bedrövad vän i Jenin efter Hamas valseger när vi talades vid på telefon. Omvärlden är förvånad, men sett ur kontexten ovan borde den inte vara det. Och att nu hota att dra in stöd till den palestinska myndigheten blir en dålig lektion i demokrati och ytterligare ett exempel på den dubbla måttstock som används på de olika aktörerna i Mellanöstern.
Att västvärlden gör uttalanden i stil med ”vi förhandlar inte med terrorister” är problematiskt eftersom många organisationer som är terrorstämplade – Hamas är en av dem – inte enbart sysslar med terror, liksom att även andra demokratiskt valda regeringar, bland annat Israel, begår handlingar som bryter mot internationella konventioner om folkrätt och dödar civila.
Problematiskt är också det ensidiga, radikalpacifistiska kravet att Hamas ska ”ta avstånd från allt våld”, som bland annat utrikesminister Freivalds har framfört.
Ett både rimligare och konkretare krav är att Hamas permanent måste upphöra med attacker på civila israeler som ju strider mot folkrätten, och avveckla sin väpnade gren. I nuläget diskuterar Hamas skapandet av en palestinsk nationell armé, skulle en sådan också tvingas ta ”avstånd från allt våld” enligt Freivalds logik?
Omvärlden är alltså inte utan skuld till Hamas valframgång. Den har haft tid på sig att sätta press på Israel att ge sig in i verkliga fredsförhandlingar med palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Under året som gått har han dock inte kunnat påvisa några större framgångar, utan såg Israel agera unilateral: Gaza lämnades, men kontrollen över Västbanken stärktes och de stora bosättningsblocken byggs ut. Med det korruptionsbefläckade ryktet och så lite att visa upp i konkreta resultat vad gäller fredsförhandlingar hade Fatah och Mahmoud Abbas mycket emot sig i valet.
Det Hamas som beskrivs i organisationens stadgar från 1988 är en blandning av religion och politik. De talar om att Allahs flagga ska resas över varje tum av Palestina, om vikten av ”kampen mot judar”, och om kvinnors plats i hemmet som goda mödrar.
Men det finns också en mer pragmatisk sida av Hamas både vad gäller förhållandet till Israel och internt i det palestinska samhället. En undersökning från Ramallah Consulting Institute pekar dessutom på att 73 procent av palestinierna vill att Hamas ska sluta driva kravet på Israels utplåning, något Hamas får svårt att ignorera. Hamas har inte utfört några självmordsattacker på ett år, och har enligt den israeliska tidningen Haaretz signalerat att ett långsiktigt eldupphör är möjligt om Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser och friger palestinska fångar. Engagerade fredsförhandlare borde rikta in sig på detta.
En lärdom kan dras från Storbritanniens hållning gentemot IRA, där den brittiska regeringen till slut insåg att en varaktig fred inte skulle kunna bli möjlig om man inte inkluderade så många parter som möjligt. Alltså kunde Sinn Fein delta i fredsförhandlingar efter att IRA gick med på vapenvila 1994 och devisen ”vi förhandlar inte med terrorister” tonades ner.
Ett liknande resonemang för den israeliske författaren Uri Avnery: ”Israel måste förhandla med vilken palestinsk ledning som än väljs av det palestinska folket. Som i varje konflikt genom historien väljer man inte sin motparts ledning”.
Detta borde stå klart för Israel i dag. Hur Hamas valframgång påverkar det israeliska valet får vi veta i slutet av mars.
