Generationsroman, blivande klassiker. Superlativen haglade över Jonas Hassen Khemiris debut 2003. Men på frågan om det var svårt att skriva en uppföljare efter att ha blivit så höjd till skyarna svarar han kort:
– Nä, det var inte så svårt.
Romanen, som släpptes i veckan, heter Montecore – en unik tiger. Handlingen bygger i korthet på att författaren Jonas Hassen Khemiri en dag får ett brev från Kadir som säger sig vara en vän till hans far. Han vill att de tillsammans ska skriva en biografi om fadern, den berömde fotografen. Samtidigt som brevväxlingen fortskrider, brottas Jonas och Kadir om att få föra fram sin version av pappan.
Idén till boken väcktes genom ett intresse för fotografi och hur vi ofta och oreflekterat tror att det vi ser på en bild eller läser i en bok är sant. Liksom i den förra boken har han skrivit in sig själv i handlingen. Även om det inte direkt är den verklige personen Jonas Hassen Khemiri vi möter i romanerna, utan en lek med gränserna mellan fakta och fiktion.
– Den sekund jag skriver in namnet Jonas Hassen Khemiri i boken, skriver jag in en symbol för något. Namn är makt och det handlar väldigt mycket om vem som blir namngiven, vem som har makt att berätta och vem som har makt över språket, säger han.
Jonas Hassen Khemiri arbetar mycket med språket i sitt skrivande. Alla huvudpersoner har ett alldeles eget sätt att utrycka sig på.
I Ett öga rött berättar Halim sin historia med ett högtravande språk med inslag av förortsslang, det senare med flit för att markera den egna identiteten.
Kadirs språk är i stället en sirlig, hemmagjord svenska, med inslag av franska och arabiska.
– Då det känns svårt är när man inte riktigt har hittat ett språk som passar till karaktären. När man väl hittar rätt blir det nästan som om historien berättar sig själv, säger Jonas Hassen Khemiri.
Innan skrälldebuten läste han litteraturvetenskap och två och ett halvt år på Handelshögskolan i Stockholm, även om han skrev egna saker större delen av tiden.
– Jag behövde inte erkänna att det enda jag gjorde var att sitta och skriva hela dagarna. Fast det är inte så stor skillnad mellan skrivande och handelshögskolan som man kan tro – världen på Handels var faktiskt rätt mycket fiktion, säger han och berättar att han saknade en diskussion kring kritiskt tänkande bland studenterna och lärarna.
Montecore är en berättelse om en kraschad far- och sonrelation. Samtidigt behandlar den vikten av att vara vaksam på vilken avsändare som färgat den information vi möter. Man kan också läsa boken som en betraktelse över det svenska samhället.
Tänker du på att ha ett politiskt budskap i det du skriver?
– Allt jag gör är politiskt, men om
något blir för enkelt och man lätt kan dechiffrera vad jag vill föra fram, är det ett misslyckande. Någon sa om min första
bok att den omöjligt kan användas som politisk propaganda och det är jag rätt nöjd med.
Däremot använder han gärna politiska frågeställningar som en ram kring sitt författande.
Antirasism och hur man bekämpar underordning är frågor som berör honom mycket. När man läser det som skrivits om Jonas Hassen Khemiri och hans för-
fattarskap möter man uttryck som ”invand-rarförfattare” eller ”en betraktelse över
det nya Sverige”. Vad tycker han själv om det?
– Jag tycker det är förbluffande hur man delar in människor i etniska kategorier.
Han är också kritisk till att använda ordet blatte i syfte att avdramatisera det.
– Bara orden svenne och blatte är problematiska. De är inte oladdade ord, utan bidrar till en uppdelning mellan människor.
Den närmaste tiden kommer Jonas Hassen Khemiri att ägna åt att åka runt och prata om sin bok, ”det flashiga författarlivet” som han själv kallar det. Men han säger också att han gillar att möta sina läsare och få reaktioner på det han skrivit.
Sedan bär det iväg till Paris där han mest ska ägna sig åt att må bra, men också jobba en del. Han har inte några nya projekt på gång – i alla fall inga som han vill avslöja.
– Man vet aldrig, jag är lite nojig och vill helst inte prata om något som inte är färdigt.