Selling, än en gång. En hastig blick räknar på kort tid in två debattartiklar i Expressen samt tre debattartiklar och en insändare i Arbetaren där Selling angriper Världs-
problemet antisemitism inom vänstern i allmänhet, och inom Palestinarörelsen i synnerhet. Eller är det verkligen antisemitism han anklagar oss för?
I sitt senaste opus tycks han vilja backa, och i stället argumentera för att antisionism kan leda till antisemitism – och det stämmer förvisso.
Antisionism kan leda till antisemitism. Kristendom kan leda till antisemitism. Islam kan leda till antisemitism, liksom konservatism, och, som Håkan Blomqvist förtjänstfullt visat, marxism, trotskism, socialdemokrati och stalinism. Att vara västeuropé kan bevisligen leda till antisemitism. Att vara Jan Selling kan troligen också, rent axiomatiskt, leda till antisemitism: ingenting av detta är i sig ett argument för att man bör avsvära sig någon av nämnda identiteter. Man bör däremot avstå från antisemitism.
Kan då Selling beslå i det här fallet undertecknad med att ha passerat gränsen till antisemitism? Han tycks i sitt senaste inlägg ha gett upp de ursprungliga försöken, och i stället driva tesen att det inte finns någon sådan gräns. Han berömmer sig själv för att ”till skillnad från historikerna Bachners och Anderssons generaliserande fördömande av tidskriften Ordfront, som grundades på begreppet antisemitism, anser jag det alltså inte meningsfullt att tala om en klar gräns mellan antisemitism och icke-antisemitism.” Walla, då föredrar jag Bachner. Han har åtminstone intellektuell heder och skärpa nog att formulera objektiva kriterier för vad som utgör antisemitism. Selling avvisar sådana försök och förnekar att det över huvud taget existerar en gräns – och då blir det förstås också per definition omöjligt att säga när någon – jag, en kristen, en trotskist, en Selling – har lett sina ståndpunkter över i judehat: antisemitismen finns överallt. Alltså ingenstans. Jo, det handlar om vetenskapsteori, och om logik. Jag råder Selling till en grundkurs.
I den freudianska drömtydningen av ”symboliska koder för tabuiserade fördomar” och ”omedvetna transporter av antisemitiska föreställningar” återstår två konkreta frågor. Den ena gäller iranska kärnvapen. Låt mig citera Simon Jenkins i The Guardian (18/1 2006): ”Iran har nukleära Pakistan och Indien på sin östra sida, ett nukleärt Ryssland i norr och ett nukleärt Israel i väster. Grannländerna Afghanistan och Irak är ockuperade av ett nukleärt USA, som stod bakom Saddam Husseins invasion av Iran 1980. Hur kan vi rimligen säga att ett sådant land ’saknar rätt’ till nukleärt försvar?” Och hur kan någon med minimal sinnesnärvaro påstå att ett sådant resonemang är ett uttryck för antisemitism? Khalas!
Selling framhärdar i att det är ”svårartat” att jag ”välkomnar kärnvapen i händerna på ett land, vars statsledning med parollen ’en värld utan sionism’ som ledstjärna sagt sig vilja radera ut Israel från Mellanösterns karta.” Vi befinner oss nu i ett världsläge som påminner starkt om våren 1967. Pompös retorik från en president, avsedd att säkra sin egen inre maktställning, fick då västvärlden att fasa inför att Israel höll på att raderas ut från kartan. Två timmar senare uppenbarades de verkliga styrkeförhållandena – synliga för alla andra – när Egyptens hela flygvapen låg i spillror och staten Israel obehindrat rullade in över sina grannländer.
Vilken dag som helst kan samma groteska övermakt korsa Irans gränser. Den reellt existerande faran är att Israel – eller USA – står i begrepp att bomba Iran. De förödande konsekvenserna av ett sådant anfall ligger uppenbarligen utanför Jan Sellings intellektuella horisont. Alla sansade bedömare, inklusive israeliska försvarsexperter och Pentagons planerare, vet däremot att Iran aldrig skulle kunna ge sig på Israel, eftersom Israel har omkring 200 kärnstridsspetsar – Iran har noll – och dess svurne beskyddare USA har den mest fruktansvärda massförstörelsekapacitet som någonsin skådats: ett iranskt anfall skulle vara självmord för nationen och regimen. Men allt den islamiska regimen gör syftar just till att förlänga sin egen existens.
De här realiteterna ändras inte på något sätt av att det olyckliga landet fått en president som nyttjar teatralisk antisemitism – han har gått över gränsen! – för att behålla greppet om sitt skakande roder. Jag upprepar: bättre än den terrorobalans som riskerar att utlösa det hittills mest katastrofala kriget under 2000-talet är en terrorbalans. Men allra bäst är förstås ett kärnvapenfritt Mellanöstern, vilket först och främst betyder total avrustning av Israel och totalt tillbakadragande av USA.
För det andra: sionismen och Israels existens som judisk stat. Här finns inte plats att utreda de frågorna på djupet; jag har gjort det på annan plats. Låt mig i stället citera Arnon Soffer, en av den israeliska regeringens främsta rådgivare i kampen mot det ”demografiska hotet”, det vill säga risken att araberna blir fler, befläckar statens exklusivt judiska karaktär och därmed underminerar hela det sionistiska projektet. Soffer sade nyligen så här: ”När de som bor i den stängda Gazaremsan uppgår till 2,5 miljoner kommer situationen att vara en humanitär katastrof. De kommer att bli ännu värre djur än de är i dag, med hjälp av fundamentalistisk islam. Pressen mot gränsen kommer att bli fruktansvärd. Så om vi vill behålla livet måste vi döda och döda och döda. Alla dagar, varenda dag. Om vi inte dödar kommer det att vara slut med oss.”
Om antifascism inte är en etnisk princip, om den inte i varje läge tar parti för den judiska aktören, om den i stället utgår från det reella förhållandet mellan en fascistisk makt och dess offer och får sitt värde som universalistisk idé, ja då finns det bara en rimlig antifascistisk position i Palestinakonflikten. Militant antisionism.
