Ni vet hur det är. Det är åttonde mars eller jul och någonstans, kanske i Falköping, mer säkert i Stockholm, rycker ett gäng maskerade kvinnor ut med pensel och rödfärg och attackerar Hennes och Mauritz/Lindex/valfri annonsörs reklamaffischer med miniklädda kvinnor. Oftast på natten och påfallande ofta med kvällstidningsfotograf i buskarna. Och jag erkänner: när brudarna […]
Ni vet hur det är. Det är åttonde mars eller jul och någonstans, kanske i Falköping, mer säkert i Stockholm, rycker ett gäng maskerade kvinnor ut med pensel och rödfärg och attackerar Hennes och Mauritz/Lindex/valfri annonsörs reklamaffischer med miniklädda kvinnor.
Oftast på natten och påfallande ofta med kvällstidningsfotograf i buskarna.
Och jag erkänner: när brudarna med målarfärg säger argt att de är trötta på de sjuka kvinnoidealen blir jag också…trött. Inte så mycket (och nu borde jag verkligen skämmas på riktigt) på idealen men på såväl protester och rödfärg som detta spel för gallerierna där ingenting någonsin händer förutom att dreadstjejerna får sina 15 aggressiva i medieljuset och valfritt företags brudbilder skaffar ännu mer och alldeles gratis pr. Så man får rycka upp sig.
För under tiden vi (jo, ni gör det också – erkänn) himlar med ögonen och tryfferar cynismerna med trötthet har något hänt med själva bilderna. Kvinnorna håller på att förvandlas till något annat än människor.
Kolla bara Twilfits stora t-bane- och busskampanj för Jennifer Lopez nya underklädesmärke. Bilden är egendomligt påträngande och det är först den tionde gången jag går ut genom tågdörrarna som jag fattar varför: ögonen dras obarmhärtigt mot bildens mitt, skrevet.
Och kvinnan är så smal att undertecknad – 168 centimeter, 60 pannor – framstår som ett fläskberg. (Här kan man bli frestad att uppehålla sig en rad eller två vid det bisarra i att kvinnan vars välsvarvade bakdel gett upphov till ett delvis nytt skönhetsideal företräds av någon så i avsaknad av underhudsfett, men låt oss stanna där.) Dessutom har hon större bröst än genomsnittstonåringen ens drömmer om att önska sig.
Fast det märkligaste är avsaknaden av ansiktsdrag. Kvinnan på bilden ser ut som en blandning av Posh Spice och en seriefigur. Den som har behandlat bilden har inte ens ansträngt sig för att den ska se ”naturlig” ut; här syns suddigheten som kommer av ivrigt utsmetande och airbruschande i photoshop.
I Japan har seriefigurer och cyberkvinnor länge använts som både reklamillustrationer och runkobjekt och vi är uppenbarligen på god väg, vi också. För tittar man i tidningshyllorna finns det fler tecken. Vartenda omslag pryds av kvinnoansikten photoshoppade till oigenkännlighet. Femtioåriga damer ser ut som om de var födda i går, rosiga tjugo-nånting skrattar utan en rynka.
Reklamare berättar om timmar framför skärmen som ägnas åt att ta bort hår på modellernas knogar (!) – verklighetens kvinnor går inte en meter utan sina rakhyvlar.
I Norrköpings Tidningar berättade en plastikkirurg förra helgen att trenden med helrakade underliv skapat en flod av kvinnor som vill operera bort sina blygdläppar och förminska sin klitoris eftersom de tycker det är ”oestetiskt” med könsdelar som står ut.
Målarfärg, någon?