Mitt första besök i USA var oplanerat och skedde i höstas. Jag gnuggade entusiastiskt händerna inför detta mitt första möte med det amerikanska samhället.
Och visst kunde jag redan på flygplatsen bocka av de där fenomenen jag hade förväntat mig att få se. Personkontroller, säkerhetskontroller, pekfingerscanningar och fotoregistrering av resenärerna. Soldater på väg bort till krig och soldater på väg hem igen, samt deras välkomstkommittéer med tillhörande ballonger och gosedjur. Säkerhetsinstruktioner till allmänheten på planscher undertecknade DHS (Department of Homeland Security). Med mera.
Vad jag inte hade väntat mig och vad som fångade min uppmärksamhet var mängden civil flygplatspersonal i beiga uniformer. Vad gjorde de? Var det städpersonal? Nej, de hade ingen städutrustning. Var de en del av säkerhetsapparaten? Nej, inte det heller.
De verkade visa folk tillrätta. Någon höll upp en skylt med ett gatenummer och signalerade riktningen. Andra höll barskt ordning i passköerna, dirigerade om flöden av resenärer eller sade åt folk att inte springa för att golvet var halt. Det stod alldeles klart för mig att den funktion de hade i princip hade kunnat ersättas av några schyssta skyltar, möjligen kompletterade av högtalar-utrop.
Man blir matt. Här är människor vars arbetskraft tydligen är så brutalt billig, priset på deras tid så sensationellt förmånlig, att någon har råd att betala för arbete som kan ersättas av idiotsimpel teknologi. Den grupp människor vars tid är så billig är förstås inte ett representativt utsnitt av den amerikanska befolkningen. Ingen ramlar av stolen av förvåning om jag berättar att den typiska skyltpersonen i beige uniform var en svart kvinna i övre medelåldern. Undantagsvis syntes någon man, här och var några yngre tjejer. Dock ingen vit person.
Om man har råd att låta (svarta, kvinnliga) människor utföra arbete som i princip kan utföras av skyltar betyder det en sak: lönerna är alltför låga. Inte bara alltför låga för arbetssäljarens möjligheter till ett vettigt liv, utan också alldeles för låga för samhällets bästa.
De låga lönerna hämmar teknisk utveckling och leder till en avgrundsdjup bristande rationalitet, ekonomiskt sett. Slöseriet med människors arbete är inte bara mänskligt upprörande utan också en samhällsekonomisk hämsko i det långa loppet.
I The Economists julspecial (december 2005) finns en artikel med rubriken ”Better than people”. Den handlar om japanernas ansträngningar för att utveckla humanoida robotar. Eller mera korrekt: den driver med japanernas intresse för humanoida robotar.
Japanernas intresse för humanoida robotar är, enligt författaren, en svaghet, en japansk hangup. Ekonomiskt sett är robotarna ointressanta, då det ju finns massor av trevligt budgetanpassade filippinskor som kan utföra samma uppgifter som robotarna. Det begriper resten av världen.
Japanerna lider dock dels av främlingsskräck – vilket det otvivelaktigt ligger något i – dels av allmän män-
niskoskräck. Här blir exemplen flummigare: en forskare menar att japaner har svårare att möta andras blickar jämfört med folk av andra nationaliteter.
Artikelförfattaren låter oss mellan raderna förstå att japanernas hämningar och smått autistiska drag ligger bakom deras lustiga och lite barnsliga intresse för utveckling av humanoida robotar.
Vore japanerna lite mer som folk, skulle de begripa att satsa på filippinskor i stället. De är ju så mycket billigare.
