På tisdagen höll FN:s krigsförbrytartribunal i Haag förhandling i målet mot Jugoslaviens förre president Slobodan Milosevic. Men det var tomt på den anklagades bänk. Drygt fyra års rättegång slutade med att Milosevic dog i sin cell i lördags och därmed får vi aldrig svaret på frågan om han skulle ha dömts som skyldig till någon av de 66 punkterna i det gigantiska åtalet. Spekulationerna om dödsorsaken kommer troligen att leva vidare under lång tid framåt och kan leda till ökat stöd för de serbiska ultranationalister som hoppas vinna nästa val.
Endast 40 timmar återstod av den tid Milosevic hade fått till förfogande för sitt försvar och om han hade levt hade tribunalen kommit med sin dom någon gång i år. Medan åklagarsidan försökte bevisa att Milosevic var skyldig till folkmord i Bosnien och brott mot mänskligheten i Kroatien och Kosovo använde Milosevic rättegångssalen som en tribun där han i direktsändning berättade om hur Serbien hade angripits av alla sina fiender och därefter försvarat sig. Händelser som massakern i Srebrenica förnekades inte av Milosevic, men skulden lades i det fallet på Frankrike som påstods ha betalat legosoldater för att ha mördat de tillfångatagna muslimska männen.
Hans trovärdighet hos de flesta utanför Serbien var för länge sedan förbrukad, utom i de aparta kretsar som bildat ICDSM, Internationella försvarskommittén för Slobodan Milosevic. I ett uttalande i lördags från International Action Center, som leds av USA:s förre justitieminister Ramsey Clark, hyllades Milosevic för sitt ”motstånd mot den Nya världsordningen och för de jugoslaviska folkens oberoende och för social rättvisa i världen”.
Historien må redan ha dömt Milosevic som huvudansvarig för krigen i samband med upplösningen av Jugoslavien, men det var svårt för åklagarna i Haag att bevisa att Milosevic var skyldig till de grövsta anklagelserna. Och det mesta tyder på att han skulle ha frikänts på en rad punkter, däribland anklagelsen för folkmord.
Från Milosevic fanns inga skriftliga order om massmord eller hetsande tal om etnisk rensning. Milosevic var i motsats till sin häkteskollega Vojislav Seselj, Serbiens tidigare vice premiärminister och ledare för radikalpartiet SRS, inte någon ideologisk nationalist. Den serbiska nationalismen blev visserligen en politisk bas för Milosevic i slutet av 1980-talet, men den användes av honom som ett verktyg för att befästa sin maktposition. Milosevic har beskrivits som en politisk opportunist och kanske det är en förklaring till hur han lyckades dominera serbisk politik i ett drygt årtionde. Via jobbet som chef för Beobanka, den största banken i Belgrad, gjorde han snart karriär i det serbiska kommunistpartiet beskyddad av sin mentor och personlige vän Ivan Stambolic. 1987 bröts deras vänskap för alltid när Milosevic under förödmjukande former avsatte Stambolic och tog själv makten i partiet.
Den 25 augusti 2000 tog Stambolic en joggingtur i Belgrad. Han hade funderat på att utmana Milosevic i en politisk comeback. En skåpbil stannade och Stambolic tvingades in i bilen. Färden gick till ett skogsparti i Fruska Gora där han sköts ihjäl. Först i mars 2003 återfanns hans döda kropp. I juli 2005 dömdes ett antal personer inom serbiska säkerhetstjänsten till mellan 15 och 40 års fängelse för mordet. Få betvivlade att Stambolic hade mördats på order av Milosevic. Men liksom i fallen med krigsförbrytelserna under krigen i Kroatien, Bosnien och Kosovo var det svårt att hitta bevis för att binda Milosevic vid det mordet.
