Vet inte riktigt vad jag ska tycka om att Göran Persson initierat en pakt för jämställdhet med sex regeringschefer i EU. Spaniens premiärminister Rodrigues Zapateros namn förvånar inte, däremot Jacques Chiracs – inte precis en profil på området. Å ena sidan behöver Persson visa något av den feminist han säger sig vara. Å andra sidan […]
Vet inte riktigt vad jag ska tycka om att Göran Persson initierat en pakt för jämställdhet med sex regeringschefer i EU. Spaniens premiärminister Rodrigues Zapateros namn förvånar inte, däremot Jacques Chiracs – inte precis en profil på området. Å ena sidan behöver Persson visa något av den feminist han säger sig vara. Å andra sidan blir jag förvirrad och tveksam av innehållet.
3 mars meddelade EU:s kommissionär för jämställdhet, Vladimir Spidla, att ”Roadmap for equality between women and men 2006–2010” var klar. ”Roadmap” – eller vägkarta – är ett av tidens politiska modeord och den ersätter EU-kommissionens tidigare femårsplanen ”Ramstrategi för jämställdhet”.
Dessutom har 50 miljoner euro, cirka 470 miljoner kronor, utverkats för att starta det europeiska institut för jämställdhet som Spidla lanserade 8 mars 2005.
8 mars i år hade Göran Persson och Rodrigues Zapatero en debattartikel om pakten för jämställdhet i GP. När jag snabbläser vägkartan samtidigt med Perssons-Zapateros artikel känns det först som om det inte är samma europeiska jämställdhetsarbete de talar om. Bara ordet tillväxt antyder att dokumenten kan ha med varandra att göra – men ett politiskt dokument utan tillväxtargumentet är väl närmast att se som kuriosa numera.
I sin artikel konstaterar Persson-Zapatero som regeringschefer, män och feminister att jämställdhetsarbetet i unionen går på tok för långsamt. Själv tycker jag Spidla pinnat på ganska bra för att få loss stålar och ta fram en plan där jämställdhet på samhällets alla områden behandlas. Också stereotypa skildringar av kvinnor och män i medierna finns med – mitt favoritområde som jag trodde skulle lobbas bort från kommissionens dagordning.
Persson-Zapatero nämner inte vägkartan eller Spidla. Från regeringskansliet får jag pakt-texten i original som är daterad 9 februari. Den är ställd till EU:s nuvarande ordförandeland Österrike inför toppmötet i Bryssel 23–24 mars. Där står i en bisats att pakten ska bygga på bland annat vägkartan. Och när jag lusläser vägkartan nämns pakten helt kort. Den behövs för att få upp jämställdhet på högsta politiska nivå, står det. Det hela hänger ihop.
Hårdast knyts pakten till Lissabonstrategin, tillväxtstrategin som går ut på att EU ska vara världens mest konkurrenskraftiga ekonomi 2010. Strategin funkar inte så bra, visar det sig och nu behövs nya idéer – varför inte se jämställdhet som instrument för ökad tillväxt?
Att använda ekonomiska argument för en fråga som i grunden handlar om makt, människorätt och demokrati är lurigt. Lissabonstrategin ska inkludera också sociala frågor men tyngdpunkten är tillväxt, konkurrens och produktion av varor och tjänster.
Paktens formuleringar är så långt ifrån en feministisk frigörelsevision man kan komma. I stället framgår att vi bör bli jämställda för att kunna jobba mer, bättre – och kanske också billigare?