En nyvald fackordförande blir tillfrågad om vilken den viktigaste fackliga frågan är. Hon svarar: ”Att det skall visa sig i lönekuvertet att man har bidragit till att utveckla verksamheten”. Detta är alltså inte en viktig fråga utan den viktigaste fackliga frågan. Smält det en sekund. Ordföranden i fråga heter Anna-Karin Eklund och är Vårdförbundets bas. […]
En nyvald fackordförande blir tillfrågad om vilken den viktigaste fackliga frågan är. Hon svarar: ”Att det skall visa sig i lönekuvertet att man har bidragit till att utveckla verksamheten”. Detta är alltså inte en viktig fråga utan den viktigaste fackliga frågan. Smält det en sekund.
Ordföranden i fråga heter Anna-Karin Eklund och är Vårdförbundets bas. Hon intervjuas välvilligt i medlemstidningen. Man får bland annat veta att hon är orienterare, tävlingsinriktad och att hon inte tror att makten kommer att förändra henne.
Vårdförbundet organiserar över hundra tusen medlemmar inom en verksamhet som just nu förändras mycket snabbt.
Den viktigaste förändringen var den brutala nedskärningen av personal som väsentligen inleddes 1992 och då motiverades som en krisåtgärd, och vilken än i dag känns – inte minst i form av sjuksköterskornas stress, värkande axlar och en känsla av att inte få möjligheten att göra ett så schysst jobb som man vill göra.
Att patienter i dag inte alltid får den hjälp de skulle behöva – en risk som ökar om patienten är en hon och inte är socialt och verbalt slagkraftig – är en verklighet som många av vårdförbundets medlemmar tvingas leva med varje arbetsdag och -natt.
Eklund har en annan verklighetsbild, nämligen att patienterna okynnessöker vård. Så säger hon förstås inte. Hon använder de vanliga omskrivningarna, som delvis låter riktigt sympatiska: ”I vården i dag är det väldigt mycket fokus på att bota det sjuka, i stället för att lyfta fram det friska hos de sjuka”, säger hon i en intervju i tidningen Sjukhusläkaren 5/2005. Längre ned i samma intervju blir det en råare ton: ”Vi vet att i dag är det många som ringer till sjukvårdsupplysningarna som egentligen inte har något medicinskt behov. Det handlar om social trygghet, man kanske ligger hemma och har en kateter som det rinner blodfärgad urin ur. Det skulle Vårdportalen kunna hantera så att individerna inte söker sig till akutmottagningen.” Ehhh…blodfärgad urin?
Den andra stora förändringen är att vården privatiseras. Landstingen har i och med den så kallade stopplagen fått möjlighet att lägga ut sjukhus på entreprenad till privata bolag. Det var ursprungligen tänkt att dessa företag inte skulle kunna vara vinstdrivande. Nu verkar det som att en begränsad vinst ska tillåtas.
I ett stilla duggregn av promemorior och lagförslag från socialdepartementet hävs sakta skydd efter skydd mot kommersialiseringen. Företag som Capio – som anger sin aktiekurs på hemsidan – kommer allt närmare det mål som de målmedvetet kampanjat för: att ta sig in på den feta vårdmarknad som hittills varit hands off för det privata näringslivet.
Att Vårdförbundet varit en aktiv partner i kampanjen för en ökad andel privat drift – eller ”mångfald i vården”, som man hellre kallar det – är inget att förvånas över, och kanske till och med rationellt ur ett kortsiktigt löneperspektiv. Men hur skall man förstå ett fackförbund som inte tvekar ens i frågan om vinstdrift i vården? I remissvaret till stopplagen skriver man: ”Vinstsyfte kan bidra till effektivare och bättre vård och mer vård för pengarna, men det får inte vara det primära i verksamheten”. Man kanske får vara tacksam för det lilla – att inte ens Vårdförbundet anser att vinst är sjukvårdens primära syfte.