På måndagen meddelade Rwanda att en officiell undersökning ska inledas kring Frankrikes roll i det folkmord som inleddes den 7 april 1994 och som under 100 dagar ledde till att drygt 900000 personer dödades. Antalet döda per dag översteg vad nazisterna lyckades med under Förintelsen. Folkmordet i Rwanda kännetecknades också av att antalet personer som aktivt deltog var mycket högt. Det finns uppskattningar att en halv miljon – soldater, milis, men också många civila män, kvinnor och barn – av landets då cirka åtta miljoner invånare deltog i utrotandet av vad som i radiostationen RTLM:s hatpropaganda kallades ”kackerlackor”. De tutsier som skulle utrotas hade avhumaniserats och de moderata hutuer som också mördades sågs som förrädare av den extrema form av nationalism som hade dominerat rwandisk politik sedan självständigheten från Belgien 1962.
Folkmordet hade planerats i flera år och bland de första som mördades var premiärministern Agathe Uwilingiyimana som själv tillhörde hutufolket och tio belgiska FN-soldater som försökte skydda henne.
Allt var noga uträknat. FN skulle avskräckas från att förstärka de trupper som fanns i landet sedan 1993 och folkmördarna lyckades också skapa en bild av att massmördandet handlade om den gamla konflikten mellan de båda folkgrupperna. Den 20 april 1994 sade FN:s generalsekreterare Boutros Boutros-Ghalis att ”hutuer dödar tutsier och tutsier dödar hutuer”. Dagen därpå beslöt FN:s säkerhetsråd att ta hem de flesta soldaterna.
– Mordet på premiärminister Agathe blev startpunkten för en mordvåg på hela den politiska oppositionen, betonade den brittiska journalisten Linda Melvern när hon i fredags medverkade på ett seminarium på ABF-huset i Stockholm på minnesdagen av folkmordet.
I 12 år har hon sökt sanningen, ett arbete som har resulterat i två böcker, där den första – ”Att förråda ett folk” har getts ut på svenska av Ordfront.
Melvern menar att det är nödvändigt att fortsätta söka sanningen, inte minst om de förhandlingar som fördes bakom stängda dörrar i FN:s säkerhetsråd våren 1994 i syfte att förhindra ett ingripande i Rwanda. Och hon avvisar den officiella franska undersökningen av landets agerande i Rwanda som ett försök att dölja sanningen.
– Det franska agerandet är mycket värre än det går att föreställa sig, sade Linda Melvern. Frankrike utbildade och beväpnade armén i Rwanda och 47 franska officerare fanns på plats när folkmordet inleddes. Och i juni när folkmordet var över genomfördes ”Operation Turkos” där franska trupper såg till att de ansvariga för folkmordet kunde fly över gränsen till dåvarande Zaire.
Därigenom lades grunden till fortsatta konflikter
i regionen med ytterligare miljoner döda. Människorna i dagens Rwanda lever fortfarande i skuggan av folkmordet och tiotusentals misstänkta mördare väntar på att ställas inför rätta i de lokala bydomstolar, gacaca, som är ett bristfälligt komplement till FN:s krigsförbrytartribunal i Arusha i Tanzania.
Folkmord är inte spontana våldutbrott. Det handlar om planerade brott. På 12-årsdagen av folkmordet i Rwanda påminde FN:s specielle rådgivare för förhindrande av folkmord, Juan Mendez – som en gång i tiden var politisk fånge i militärjuntans Argentina – om att omvärldens passivitet inför det som händer i Darfur i västra Sudan, påminner alltför väl om Rwanda 1994. Det är diskussioner huruvida det är folkmord som begås, en vapenvila som inte respekteras och allt mindre insyn medan dödsoffren räknas i hundratusental. ”Aldrig mer” är 2006 på väg att bli tomma ord.
